Kommunals utredare

Slaget om den likvärdiga skolan

Den likvärdiga skolan har bytts ut mot ett skolsystem där skillnaderna mellan elever, kommuner och olika skolor ökar. De generella skolresultaten sjunker. Det har gått fort och utvecklingen går åt fel håll.

Det bistra budskapet framfördes av Mats Wingborg, Sten Svensson och Mats Norrstad, tre av författarna till antologin Slaget om den likvärdiga skolan (Katalys) på ett seminarium i Kommunals lokaler i torsdags. De belyste utvecklingen och dynamiken i det svenska skolsystemet.

Så sent som i början av 90-talet hade Sverige ett av de mest likvärdiga skolsystemen i världen då det gäller resultatskillnader mellan elever och skolor. Vi hade även bland de bättre resultaten när det gäller kompensation av socio-ekonomiska förutsättningar, det vill säga i att ge möjligheter för elever att nå bra skolresultat även om föräldrarna inte är välutbildade och resursstarka. Men nu ligger vi någonstans i mitten i jämförelse. Samtidigt har den generella resultatnivån sjunkit. Dessa trender hänger ihop menar författarna.

Det menar att det främst är skolreformerna, och inte ökad bostadssegregation eller ett ökat antal elever med utländsk bakgrund och sämre kunskaper i svenska, som lett fram till den nuvarande situationen. Den fria etableringsrätten för friskolor, det fria skolvalet, skolpengen som betalas av skattebetalarna samt rätten för skolbolag att ta ut vinst har skapat ett system som underminerat förutsättningarna för samhället att nå målen om en likvärdig skola och därmed bra resultat överlag.

Det är lätt att starta en skola. Skolinspektionen beviljar nästan alla ansökningar. Det går att etablera sig var man vill utan hänsyn till de upptagningsområden som kommunen skapat, ofta med en vilja att få en jämn fördelning av elever av olika bakgrund. Friskolorna får samma summa per elev som de kommunala skolorna utan att ha samma ansvar. Och är de vinstdrivande, vilket de flesta friskolor är,  så har de dessutom starka incitament att se till att de får en viss sorts elever.

Resursstarka elever med studieintresse kräver färre lärare. Färre lärare leder till lägre utgifter. Lägre utgifter per elev samtidigt som man har samma intäkter som andra skolor, det ger vinster. Vinsterna går till skolans ägare och inte till mer resurskrävande elever på andra skolor. Och det fungerar –  för dessa skolor. Trots lägre lärartäthet når de fria skolornas elever bättre resultat än elever i andra skolor. Kvar står skolor med ett minskat antal elever som skulle behöva mer resurser och som dessutom riskerar att dräneras på lärare då bra lärare tenderar att dras till skolor med mindre krävande elever.

Argumentet då, marknadsargumentet, är att dessa skolor får anstränga sig för att locka elever och bra lärare. På så sätt ska kvaliteten höjas generellt och likvärdigheten upprätthållas. Tyvärr spelar det liten roll vad de gör menade författarna på seminariet. Eftersom den viktigaste förklaringsfaktorn bakom en skolas framgång är föräldrarnas socio-ekonomiska bakgrund blir uppgiften för många skolor övermäktig. Och det gör i sin tur att de generella resultaten sjunker. För även om de resursstarka eleverna når bättre resultat än tidigare så sjunker resultaten för de elever som går kvar i de gamla skolorna. Slutsatsen är att med dagens valfrihet, i dagens system går det varken att upprätthålla likvärdighet eller förbättra de generella resultaten i skolan.

Men hur gör man då för att vända utvecklingen?  På seminariet rådde delade meningar om vilken som var den bästa strategin. Undersökningar visar att många skulle vilja satsa mer på den generella välfärden istället för att sänka skatterna och känner oro inför det fria skolvalets segregerande effekter. Men att säga en sak i en undersökning är inte detsamma som att i en valsituation välja någonting som faktiskt kan innebära en försämring för en själv.

Hur ändrar man ett system där individen kortsiktigt kan förlora på att systemet förändras. Går man idag (eller planerar att gå) på en skola där alla kommer från välutbildade hem, ingen är bråkig, ingen pratar sämre svenska, där betygsgenomsnittet är högt, och som visserligen har lägre lärartäthet men som ändå lockar till sig de bästa lärarna – varför ska man då överge denna möjlighet? Det kan vara svårt även man skulle ställa upp på beskrivningen att skolsystemet bidrar till att segregationen ökar, att resultaten i skolan sjunker och att detta är dåligt för både en själv och skolan i stort.  

Författarna menade att lösningen inte är att avskaffa friskolorna över en natt. Det går att göra mycket genom att justera de instrument som finns. Den fria etableringsrätten, där staten ger tillstånd till alla vilket i princip gjort kommunerna maktlösa i att påverka segregationen via upptagningsområden eller placering av skolor, kan ändras. Skolpengen, som ger alla skolor samma intäkt per elev kan riktas mer efter behov. Kraven på att alla skolor måste tillgodose alla elevers behov kan stärkas. Och den fria rättigheten att göra vinst på en gemensamt finansierad resurs och flytta pengarna bort från skolan kan inskränkas. Men andra på seminariet menade att det finns en politisk grogrund för att argumentera mot valfriheten direkt.

Oavsett hur systemet kan ändras så är valfrihet i skolan i någon form troligtvis här för att stanna. Men det är en konstig tanke att stat och kommun helt ska avsäga sig rätten att styra utvecklingen mot det allmänna bästa, speciellt som det drabbar vissa grupper hårt och ger bort skatteintäkter till skolornas aktieägare. Individuell valfrihet är inte en rättighet som automatiskt ska överskugga andra rättigheter, till exempel rätten till en skola som ger likvärdiga möjligheter för alla att lyckas.