Kommunals utredare

Det ska vara lätt att vara solidarisk

Just nu pågår en debatt om tilläggsbelopp för elever med behov av särskilt stöd. Efter två domar i Högsta förvaltningsdomstolen förra året skärs tilläggsbeloppen ned i hela landet. Kommunerna tolkar domarna som att de inte behöver bidra med extra pengar till skolor som får elever med särskilda behov – det är enbart skolornas ansvar. I Stockholm har debatten blivit extra häftig eftersom beskeden om varje enskilt barns tilläggsbelopp damp ned hos skolorna veckan före skolstart, med kraftigt sänkta ersättningar. Det har lett till en extrem situation där skolor kan tvingas stänga redan till jul. Många barn och föräldrar hamnar i kläm, bland annat jag och min son vilket jag har skrivit om i Dagens Arena och SVT debatt.

De skolor som drabbas hårdast av sänkta eller indragna tilläggsbelopp är friskolor med inriktning på elever med särskilda behov, så kallade resursskolor. En märklig sak i debatten är att Stockholms utbildningsborgarråd Lotta Edholm (FP) har spelat på en vänsterkritik av friskolor som roffar åt sig resurser och gör stora vinster när hon har försvarat besluten. Ett annat viktigt argument för Edholm är att eftersom tilläggsbeloppen har överskridit budget har pengar tagit från det socioekonomiska omfördelningssystemet – nu ska pengarna tillbaka dit. Expressens ledarskribent Anna Dahlberg driver Edholms linje hårt i krönikan ”Värna välfärden från högerns lättsinne” och idag i ”Högerns egen välfärdspopulism”. Dagens text är ett svar på Tove Lifvendahls krönika ”Vad kostar egentligen mest?” i Svenska Dagbladet. Dahlberg skruvar Edholms argument ett varv till och hävdar att föräldrar vars barn går i resursskolor är radikalindividualister som förväntar sig checkar och rättigheter och sedan skickar räkningen till skattebetalarna.

För att ett välfärdssystem ska fungera är det viktigt att enskilda medborgare inte roffar åt sig så mycket som möjligt utan även ser till vad som är bra för hela samhället. Forskare, till exempel Kerstin Jacobsson, menar att i de skandinaviska välfärdsstaterna har lyckats skapa ett system som förmår individer att agera på ett sätt som både gynnar allmänintresset och individens egenintresse. Det har varit lätt att vara solidarisk.

När resurser till välfärdssektorn urholkas och valfrihetssystemen allt mer pekar tillbaka på individen blir det svårare att vara solidarisk. Väljer du fel är det ditt fel, inte samhällets.

Hela frågan om resursfördelning i skolan visar att systemet fungerar dåligt. Det är inte kostnadseffektivt, vilket blir tydligt i revisionsfirman Ernst & Youngs rapport Hur styr vi bort från dyrt och dåligt? I rapporten konstateras att det finns risk för att resursfördelningsmodellerna i skolan bidrar till status quo istället för utveckling och att eleven, snarare än skolan, ses som bärare av problemet. Även Friskolornas riksförbund visar i en rapport att resursfördelningssystemen ställer till det för de fristående skolorna.

Det är osäkert om Anna Dahlberg inser det, men hon har rätt i att systemet inte längre hänger ihop. Det är en sorts populism att hävda att det går att kombinera ständigt sänkta skatter med en omfattande generell välfärdsstat, precis som Lars Calmfors nyligen konstaterat. Kanske är det så illa att medborgarnas förmåga att agera solidariskt har försämrats.

Jag tror fortfarande att den här utvecklingen går att vända. Erik Nilsson, idag enhetschef på Skolverket och tidigare skolborgarråd i Stockholm och chef för utbildningsförvaltningen i Botkyrka, skriver i antologin Från konkurrens till kvalitet:

”Kan segregationsspiralerna brytas och skolresultaten förbättras samtidigt som vi bibehåller valfriheten inom skolområdet?
Mitt uppriktiga svar på den frågan är: jag vet inte, men vi måste försöka!”

Erik Nilsson har förslag på hur den demokratiska styrningen av skolan ska kunna stärkas, till exempel en starkare kontroll av etablering av nya skolor och system för utveckling av undervisningen. Här behövs mer både tankearbete och diskussion. På Kommunals kongress i våras beslutades att Kommunal kritiskt ska utvärdera och hitta alternativ till nuvarande marknadsmodeller. Tilläggsbeloppsdebatten visar hur akut viktigt det uppdraget är.

PS. läs även Kommunal Stockholms uttalande och Lärarförbundet i Stockholms kritik av besluten om tilläggsbeloppen, debattartikeln i Aftonbladet i lördags och Åsa Petersen idag i Dagens Arena.

tisdag 10 september 2013

Av Ulrika Lorentzi

KATEGORIER: Välfärd

TAGGAR: elever med särskilda behov, friskolor, Lotta Edholm, marknadsmodeller, resursfördelning, skola, Ulrika Lorentzi