Kommunals utredare

Utan LOV att styra

På ett seminarium fick jag nyligen frågan om varför Kommunal bryr sig om ”styrning” inom välfärdssektorn. Anledningen till att frågan dök upp, var att vi diskuterade antologin Från konkurrens till kvalitet, där jag argumenterar för att genom att införa LOV, lagen om valfrihetssystem, som nu dyker upp i allt fler kommuner, frånsäger sig kommunerna möjlighet att styra den offentliga verksamheten. Lagen är ett alternativ till att upphandla verksamhet genom LOU, lagen om offentlig upphandling, men det finns stora likheter.

Den stora skillnaden är att med lagen om valfrihetssystem så är det fritt för vem som helst att etablera sig i kommunen, givet att man uppfyller ett antal på förhand ställda krav. Detta hänger ihop med styrning, därför att vid fri etablering så måste kommunen samtidigt införa ett system för att finansiera de aktörer som finns på ”marknaden”.

I en upphandling står det mer fritt hur man väljer att finansiera den aktör som kommunen valt att samarbeta med – jämfört med valfrihetssystem där man alltså måste skapa någon form av ersättning för produktion eller liknande. Inom hemtjänsten är det oftast utförda timmar. LOV innebär därför i praktiken att kommunen dramatiskt begränsar sina möjligheter till finansiell styrning.

OK – finansieringen hänger alltså ihop med styrningen, men varför är detta relevant för Kommunal och för välfärden?

Med anledning av denna fråga blev jag glad när jag stötte på boken Detta borde vårddebatten handla om (finns att ladda ned här), och läste kapitlet Hur läggs vårdpusslet om styrningen bara sågar ut bitarna? av tre forskare på Handelshögskolan.

Kapitlet beskriver vårdens resa från vad forskarna kallar för horisontell styrning där professionen har mycket stor makt – men där inte alltid budgethänsyn och prioriteringar är särskilt närvarande. Istället införde man allt mer av vertikal ekonomistyrning – med konsekvenser som bland annat Zaremba beskrivit, och där olika ekonomiska och mätbara parametrar ofta blivit viktigare än den vård eller omsorgen som ska bedrivas.

Slutsatsen författarna drar är att korrekt styrning innebär en subtil balans mellan båda dessa principer: lagom dos av respektive horisontell och vertikal styrning. Därmed innefattar både direkta uppdrag och direktiv, men också att styra genom ersättning och finansiering: de sätter helt enkelt fingret på att finansiell styrning och andra styrmedel hänger ihop på ett komplext sätt.

Problemet är att denna balans inte är möjlig i LOV, eftersom man bara kan styra genom en förtryckt prislista. I valfrihetssystemen så som de ser ut idag utövar de som äger och är ansvariga för systemen därmed endast rudimentära möjligheter till finansiell styrning över verksamheten – oavsett om den är i egen regi eller i enskild regi. Detta får konsekvenser för välfärdens kvalitet och för kommunals medlemmar som medarbetare, och på sikt även för välfärden som sådan.

Boken lyfter därför ett viktigt perspektiv om styrning av verksamhet och vad det är. För framtidens välfärd så måste det finnas större möjligheter än de som ges, när finansieringen  så som LOV tillämpas är låst till en planekonomiskt utformad prislista.