Kommunals utredare
Fakta, analyser och kommentarer
Outsiders – fackets nyckelgrupp
Gästblogg av Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR
En del beskriver svensk fackföreningsrörelse som varandes i kris. Fallande medlemsantal och identitetskris brukar användas som kardinaltecken. Och visst finns det en kärna av sanning i det. Medlemsantalen har fallit även om det stagnerat. Många fackförbund har haft svårt att ställa om till det servicesamhälle vi befinner oss i, svårt att hitta organisationsformer lokalt som funkar i människors vardag och haft svårt att förklara vitsen med medlemskap. Där måste vi bli mycket bättre. Men det är egentligen inte svårt. Svensk fackföreningsrörelses ”Track Record” är bedövande.
Vi är världsmästare i framgångsrika villkorsförbättringar, samhälleligt ansvarstagande, bra och ansvarstagande reallöneutveckling, låg konfliktnivå och sund strukturomvandling. Så är det även om organisationsgraden har sjunkit till 71 procent. Och då har vi ändå en av världens högsta organisationsgrader.
Vi har flera stora utmaningar. En av de största handlar om att vi måste förklara vikten av medlemskap och få många att vilja vara med, inte genom att bara visa på fördelarna med medlemskap, utan även genom att driva en aktiv politik för de som inte är med. Karl-Petter Thorwaldsson, den nya LO-ordföranden, var inne på det i sitt installationstal. Han talade om att arbetslösheten måste bli fackets stora uppdrag framöver. Jag håller med, men outsider-politiken måste omfatta ännu fler.
Vi har varit alldeles för dåliga på att driva en politik för outsiders – för de som inte har ett jobb, som inte är medlemmar, som inte får vara med i a-kassan, som inte får ett fast jobb och som inte omfattas av turordningsregler och omställningsavtal. Bara så kan vi få fler att vilja vara med. Det skapar inte fler free-riders. Det skapar fler tunga motiv för medlemskap.
Allt fler jobbar tidsbegränsat. Många varvar anställningar med tider av arbetslöshet, jobbar deltid, är timvikarier och kvalificerar sig därmed sällan för varken a-kassa eller inkomstförsäkring och omfattas än mindre av till exempel turordningsreglerna i Las. Och alldeles för många kommer inte in på arbetsmarknaden över huvud taget.
Vi har en trend mot att många har allt bättre villkor och stor trygghet, samtidigt som allt fler har allt sämre trygghet. Det talas om en tudelad arbetsmarknad. Lösningen är inte att försämra villkoren för de som har det bäst, utan att förbättra för de som har det sämst. Att försvåra inträde i a-kassan och urholka den på det sätt som har skett de senaste tio åren eller försämra turordningsreglerna i Las är exempel på att försämra för de som har det bäst. Det är fel strategi. Istället måste vi ha en politik för utsidan, för att bekämpa utrikesföddas arbetslöshet, långtidsarbetslösheten generellt, den usla rehabiliteringen av långtidssjukskrivna och göra anställningstryggheten mer oberoende av anställningsform.
Det är stora frågor som inte löses med det enkla säljtricket: ”Om du går med i facket får du en massa förmåner”. Att vara med i facket ska innebära många stora fördelar, men kampen för att bygga en god arbetsmarknad för alla handlar också om att göra det för de papperslösa, för de arbetslösa, för de som hatar facket, och för de som aldrig tror att de behöver a-kassa. Det är inte altruism. Det är att ta samhällsansvar och samtidigt förstå vidden av vad medlemsnytta verkligen betyder.
Utredningsenheten
