Kommunals utredare

Omläsning

 Det är min bestämda uppfattning, att det allra mesta av det kloka som tänks, sägs och skrivs nuförtiden, redan har behandlats av någon, någon stans, någon gång för långa tider sedan. Det är fascinerande att upptäcka hur idéer och begrepp ”upptäcks”, när de redan finns att hämta i déhistorien.

En annan sak som är fascinerande, är att se hur snabbt modeord dyker upp, etableras och blir ett närmast självklart inslag i vårt språkbruk. Detta utan närmare reflektioner över vad som menas.

Ett sådant ord är ”livspussel”, ett ord med starka laddningar. ”Livspusslet” är även en fantastisk upphängningspunkt för allehanda socioekonomiskapolitiska utläggningar.

Om avslutet på ett resonemang kan visas vara inom smittavstånd från ”livspussel”, är man i mål. Det verkar åt båda hållen: kan en förändring misstänkas försvåra läggandet av livspusslet, är det dömt; kan en förändring sopas in under rubriken ”underlättar läggandet av livspusslet” måste det vara bra.

Men vad är då detta ”livspussel” uttryck för? Är det en beteckning på storstadsbefolkningens moderna livsstil, en livsstil som kan vara av övergående natur, även om det kan ta några decennier?

Eller är det ett ännu mera kortlivat surr, ungefär som vurmen för surdegsbröd, korvstoppning eller manin att måla huset vitt, även på insidan.

Finns där några mera fundamentala, socioekonomiska krafter och mekanismer, som går djupare än ett torrt konstaterande av att ”det är mycket nu…”, ”vi hinner inte med…”.

Det enklaste vore väl att fråga TCO, som varumärkesskyddat ordet ”livspusslet”. TCO’s version av ”livspusslet” är hårt skruvat mot kombinationen av arbets- och familjeliv, eller rättare sagt – hur man ska få den kombinationen att gå ihop.

Men det verkar uppenbart att folk i allmänhet använder uttrycket ”livspussel” i en mera allmän mening, nämligen den om hur man ska kunna få allting att gå ihop, hur man skall få tiden att räcka till, räcka till allting.

Trogen min hypotes att det mesta redan tänkts, sagts och skrivits, förflyttar jag mig bakåt i tiden, förvissad om att hitta något om saken, har ett säkert minne av att ha stött på problematiken förr. Och visst är det så.

Staffan Burenstam Linder var professor i nationalekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. En tid var han även dess rektor. Därtill var han moderat politiker, en tid handelsminister.

1969, 43 år sedan, skrev han boken ”Den rastlösa välfärdsmänniskan”. Där utförde han en ganska komplett analys av det socioekonomiska fenomen som sedan kommit att kallas ”livspussel”, även om han inte använde just det ordet. Eller, mera precist: han analyserade fenomen, som ligger bakom och under det som jag tror att folk pratar om, när de, i största allmänhet, pratar om ”livspusslet”.

Jag tror att hans resonemang kan reduceras till-, eller kanske snarare hängas upp på, två teser:

1. Konsumtion är inte den omedelbara handlingen att köpa något, konsumtion är en aktivitet som tar tid, oavsett om det gäller varor eller tjänster. Även om man betalar något med kreditkort, så att betalningen sprids ut över en längre tid, är själva köpet en omedelbar handling. Nyttjandet av det man köpt, även om det så bara är en ’latte’ tar tid.

Han inkluderar i sitt resonemang även det förhållandet, att det man konsumerar, det man brukar, måste underhållas. Ordet ”underhåll” får här fattas i en vid mening.

En bil måste skötas om, liksom ett hus. Men även tjänster kräver en form av underhåll – man får allt mer att besluta om, att välja mellan, det må vara elavtal, mobilabonnemang, placeringar av pensionssparande, osv. Man måste samla in information för att kunna fatta beslut, man måste ha koll på elpriser, fonders avkastningar för att på ett optimalt sätt kunna konsumera även tjänster.

2. Produktiviteten stiger kontinuerligt, om än olika i olika branscher och verksamheter. Om det vore så, att vi förkortade arbetstiden i samma grad som produktiviteten stiger, skulle vi få en oförändrad mängd varor och tjänster, och en ökande mängd arbetsfri tid, något vi verkligen kunde kalla för fri tid, fritid.

Men, arbetstiden har inte minskat i samma proportion som produktiviteten har ökat. Det har fört med sig, att vi får en ökande mängd varor och tjänster, allt medan den tid vi har till vårt förfogande för konsumtion och nyttjandet av tjänster, är konstant, i stort sett,  för dygnet har ju, fortfarande, bara 24 timmar.

Det för med sig, att det blir en ständigt ökande mängd varor och tjänster som skall konsumeras och brukas, under en konstant tidsperiod.

Den ständigt stigande produktiviteten har inte fört med sig en ökande mängd fritid, i betydelsen av ”fri tid”. Vi närmar oss inte utopia, där det räcker att jobba en kvart i veckan, för att resten av tiden promenera omkring i vackra trädgårdar och samtala om den senaste romanen, eller om rätt låt vann i schlagertävlingen.

Med den påtagliga, och ökande, knappheten på tid för att konsumera och nyttja det som produceras, växer det upp nya tjänster, som skall hjälpa en med att hitta och nyttja andra tjänster, de som redan finns. Följaktligen finns det webbaserade tjänster som ska hjälpa folket att hitta det bästa elavtalet, den bästa charterresan, den bästa pensionsfonden osv. Snart måste det till en ny tjänst, som hjälper folket att hitta den tjänst som är bäst på att hitta den tjänst som är bäst på …

Vi hade ett samhälle där det rådde knapphet på varor och tjänster. Nu har vi ett överflöd av sådant, men har istället fått en tilltagande knapphet på tid, på fri tid.

Vi konsumerar, eller rättare sagt – vi köper, massor av kokböcker, men ägnar allt mindre tid åt att tillaga mat, vi har inte tid att konsumera böckerna. Hinner man inte läsa böcker, kan man ju orientera inköpen mot kaffebordsböcker, så ser det ju i alla fall ut som att man konsumerar böcker.

Om det inte finns tid för grundlig konsumtion, kan man försöka höja konsumtionsintensiteten, pressa in mera varor och tjänster per tidsenhet.

När, eller om, mat ändå tillagas, och då allt mer av halvfabrikat, eller bara uppvärmning av färdig mat, äts den allt oftare samtidigt som man ser på TV. Sådan parallell konsumtion, är ett sätt att pressa in allt fler ”konsumtionsenheter” på en viss, bestämd och begränsad tidsrymd.

Ett annat sätt att höja den intensiteten kan vara att minska den tid vi lägger på brukandet av varor och nyttjandet av tjänster, och mera övergå till att ”konsumera” symboler, märken och attribut. Vi köper massor av årskort på gym, men använder dem inte, dock kan vi ju alltid säga att vi har ett.

Det är ju också så, att vi bara måste ha den senaste modellen av mobiltelefon, andra kanske köper den på grund av reklamen och dess statusvärde, men just vi själva köper den, naturligtvis, för att vårt liv kräver de tjänster som denna, den senaste mobilen bär med sig. Så får vi ännu mindre tid över när vi skall använda dessa tjänster. Tur i oturen är det väl ändå, att den där tjänsten som hjälper en att hitta rätt tjänster, också är tillgänglig via en s.k ”app” i mobilen!

När allt konsumerande tar för mycket tid från umgänget med barn, väljer vi att fördela resurserna så, att det ges tillfälle till ”kvalitetstid”, gärna i samband med någon form av ”upplevelser”. Inte så sällan får det formen att pappan talar i mobilen, kollar epost på den bärbara datorn, som ju bara råkade komma med, allt medan avkomman själv upplever rutschkanan. Låter invändningsfritt, men det är ändå en form av parallell konsumtion, ett sätt att höja intensiteten i konsumtionen.

Detta med ”livspussel” är inte bara en fråga om livsstil, eller en fråga om att arbetslivet inte är ordnat på ett ”modernt” sätt. Det går djupare än så, det handlar om mera fundamentala mekanismer, det är en spegling av välståndssamhället.

Inte en biverkan till-, inte en konsekvens av, utan just en spegling av, ”överflödssamhället”. På samma sätt som det tar tid att producera, tar det tid att konsumera – ju mer vi producerar ju mindre tid får vi över till nyttjandet av varje ”konsumtionsenhet”.

Tid är inte bara en dimension på vårt varande, det kontinuerliga flödet av ”tid”, tid är en knapp resurs, vars brukande vi sätter pris på, om än omedvetet.

Och av detta vill vi ha ännu mer?!  Vi strävar efter ständigt ökande reallöner, dvs ett ständigt ökande förfogande över ännu mera varor och tjänster.

Som om inte redan detta vore nog, skall vi också vänja oss vid tanken på att jobba ännu mera, ännu högre upp i ålder. Där rök det andrummet, då vi kunde ha ett antal år med arbetsfri tid, dvs fri tid, fritid, att ägna oss åt tidigare försummad konsumtion.

I förbigående kan man fundera över ett inslag i det moderna arbetslivet. Diverse tekniska företeelser gör det möjligt att utföra arbete, oavsett var man är, och oavsett om tiden på dagen är normal arbetstid eller inte, oavsett om det är semester eller inte: vi har epost, mobiltelefoner och bärbara datorer. Den viktigaste frågan om semestervistelsen är inte om det är en naturskön plats, om det är nära till stranden, vad som menas med uttrycket att ”lokalt trafikbuller kan förekomma”; den viktigaste frågan är om det finns täckning, om där finns tillgång till nätverk.

Från olika håll hörs protester om att folk tvingas in i en situation där man ”måste” vara tillgänglig överallt och hela tiden, och att man förväntas utföra arbete på icke ordinarie arbetstid.

Baserat på egna iakttagelser, är min uppfattning den att det ofta är så, att det är tämligen självpåtaget, det för med sig en ansenlig grad av frihet att kunna göra så, det bär med sig, vill man tro, ett icke ringa mått av status att göra så. Lika fort kan det medges, att det för många ändå är så, att de faktiskt tvingas till sådant beteende

Oavsett vilket, gör sådana företeelser problemet ännu mera påtagligt. Om den ordinarie arbetstiden i praktiken sträcks ut, så att den också omfattar kvällar, helger och semestrar, blir den arbetsfria tiden, det vi dumt nog kallar ”fri tid”, ännu mindre. Den ständigt ökande mängden varor och tjänster, ska då brukas under en ännu kortare tid.

Och, som sagt – av detta vill vi ha ännu mer?!

Kanske kan man spetsa till det och säga, att den varumärkesskyddade versionen av ”livspusslet” är ”livspussel light”, ett pussel som handlar om relationen mellan en arbetstagare och dennes liv och familj, på den ena sidan, och arbetsgivaren med dennes krav på den andra sidan, ett problem som handlar om villkoren för liv, arbete och karriär.

Då är Burenstam Linders analys en granskning av ”livspusslet – the real thing”, dess socioekonomiska fundamenta.

Det som sagts ovan är bara ett skissartat referat, som omöjligen kan göra boken rättvisa. Därtill är det präglat av en del personliga iakttagelser och reflektioner.

Läs gärna boken, den är riktigt bra.