Sveriges familjepolitik i internationellt perspektiv

Gästblogg av Tommy Ferrarini, docent i sociologi vid Stockholms universitet

I västländerna har familjepolitiken ofta byggts ut under en tid då flera andra delar av välfärdsstaten utsatts för åtstramning. Denna utveckling har dock inte inneburit att länder blivit mer lika varandra. Istället har olika typer av familjepolitiska modeller utvecklats, bland annat beroende på vilka intressen de socialpolitiska beslutsfattarna har haft och vilka konsekvenser man förväntat sig att familjepolitiken skall få. Sverige och andra Nordiska länder har sedan början av 1970-talet successivt infört vad som ibland kallats en familjepolitisk tvåförsörjarmodell där transfereringar, barnomsorg, inkomstbeskattning och familjelagstiftning i stor utsträckning gått mot att stödja kombinationen av arbete-familj samt en jämnare fördelning av betalt arbete och omsorgsarbete mellan mammor och pappor.

En familjepolitik av svenskt snitt kan i jämförelse med andra familjepolitiska modeller kopplas till omfattande kvinnligt förvärvsarbete, hög andel manligt deltagande i omvårdnaden av de yngsta barnen, låg relativ barnfattigdom och förhållandevis högt barnafödande. Familjepolitiska modeller som istället försöker att aktivt stödja mer traditionella familjemönster (framförallt på den Europeiska kontinenten) kännetecknas generellt av lägre kvinnligt arbetskraftsdeltagande, framförallt bland kvinnor utan universitetsutbildning, högre barnfattigdom och lågt barnafödande. I länder med marknadsorienterade familjepolitiska modeller (t ex England och USA) är familjepolitiken mindre utvecklad. En sådan familjepolitik är relaterad till ganska högt barnafödande men mindre omfattande kvinnligt förvärvsarbete än i de nordiska länderna och mycket mer utbredd barnfattigdom, när vi använder såväl relativa som mer absoluta fattigdomsbegrepp.

Trots att den svenska familjepolitiken fungerar ganska väl i ett internationellt perspektiv kvarstår många utmaningar. Vi får allt fler hushåll med ensamstående föräldrar och växelvis boende barn. Det finns alltjämt bristande jämställdhet i det betalda och obetalda arbetet. Även om familjepolitiken fungerar fattigdomsreducerande finns problem med förhöjda fattigdomsrisker för vissa grupper av barnfamiljer: ensamstående, lågutbildade och hushåll med utlandsfödda föräldrar som oftare hamnat utanför arbetsmarknaden. En del av dessa problem kan man komma åt med familjepolitiska reformer. Annat har mer med andra delar av arbetsmarknaden och välfärdsstaten att göra. De senaste decenniernas massarbetslöshet har slagit hårt mot många av de resurssvagaste familjerna samtidigt som trygghetssystemen som skall möta de arbetsmarknadsrelaterade riskerna utsatts för kraftiga nedskärningar. Ibland pekas det i debatten på att familjepolitiken har misslyckats avseende de mest utsatta familjerna, men det är svårt att hävda att familjepolitiken också skall hantera sociala problem som är relaterade till arbetslöshet eller sjukdom.

Det finns en mängd vägval som kan göras inom familjepolitiken. Jämförelser med andra länder kan hjälpa oss att bedöma konsekvenserna av olika sådana vägval. Ökade inslag av traditionell familjepolitik i Sverige skulle kunna förväntas minska såväl kvinnors betalda arbete som mäns omsorgsarbete samt öka barnfattigdomen. Det låga barnafödandet i många kontinentaleuropeiska länder har också framförallt kopplats till avsaknaden av offentlig barnomsorg för de yngsta barnen, något som försvårar kombinationen av arbete och barn. Om vi istället skulle införa en mer marknadsanpassad familjepolitik är ett sannolikt utfall ökade socioekonomiska skillnader mellan barnfamiljer. När vi utifrån ett internationellt perspektiv utvärderar fyra decennier av svensk familjepolitik som stödjer mer jämställdhet förefaller den i många avseenden ha varit en god investering.

tisdag 20 mars 2012

Av admin

KATEGORIER: Jämställdhet, Välfärd

TAGGAR: familjepolitik, välfärdsstaten

Kommunals utredare