Kommunals utredare

Asociala ingenjörer

Det är en blek januariförmiddag i Upplands-Bro, en förorts­kommun norr om Stockholm. Barnskötaren Malin Nordin spelar landhockey på Råbyskolans skolgård med ett tiotal sexåringar. Några andra barn dansar med Malins kollega Stefan.

– Fritids har praktisk lektion med en förskoleklass, förkla­rar Malin. Vi har halva klassen ute så läraren kan ha en halv­klasslektion inne.

Plötsligt blir en pojke arg och springer i väg mellan tre­våningshusen. Hockeymatchen avstannar och Malin följer efter pojken. Tio minuter senare kommer hon tillbaka med pojken i släptåg. Innan vi går in för intervjun berättar Malin för Stefan att pojken hade blivit arg på en annan pojke. Hon lyckades övertyga honom om att han och den andra pojken måste lösa konflikten tillsammans på skolgården.

Det här är kärnan i fritidsverksamheten. Det demokratiska uppdraget – att träna barn i att fungera tillsammans, att lösa konflikter i stället för att springa ifrån dem. När Malin får frå­gan om barnen ofta springer i väg ler hon.

– Nu var det bara en som sprang i väg. Och det räckte att prata med honom så kom han tillbaka frivilligt. Det är en stor förbättring jämfört med i höstas.

Fritids står för ett ”vi”, menar Malin. Skolans verksamhet i övrigt och hela samhället runt omkring handlar mest om ”jag”. Det var vikänslan som fick henne att välja barnskötar­yrket, fast hon hade tänkt bli polis.

– Jag hade inte alls tänkt bli barnskötare. Jag tyckte det var kvinnoförnedrande. Men efter gymnasiet sommarjobbade jag på fritids och trivdes. Föreståndaren uppmanade mig att söka barnskötarutbildning på Komvux.

På Malins första fritids 1991 var alla, både barn och vuxna, delaktiga och hade en uppgift. De var två personal på fjorton barn. Efter drygt tio år på oli­ka fritids fick Malin själv barn, var föräldraledig och jobbade en period som dagmamma och församlingspedagog. Hon hade varit borta från fritids i sex år när hon bör­jade på Råbyskolan för ett och ett halvt år sedan. Hon fick en chock. Mycket av vikänslan var försvunnen.

– Jag hör inte ordet ”vi”. Barnen säger bara ”jag”. Det krävs många diskussioner innan vi kan prata om hur vi ska ha det tillsammans.

Ofta har föräldrarna också svårt att förstå vikten av att träna samarbete och konfliktlösning. De bryr sig mest om att deras eget barn får det hon eller han behöver. I undervis­ningen på skoltid står elevens eget arbete i fokus. Det är först på fritidstiden som frågan om hur vi ska fungera tillsammans lyfts, men då har Malin och hennes kollega hand om fyrtio sex-och sjuåringar.

– För att överleva i den stora gruppen måste barnen vara totala individualister. Det är svårt för mig att inte nappa på dem som skriker högst. Förlorarna är de tysta. Jag kan bara hoppas att de är i fokus någon annanstans.

För tjugo år sedan gjorde fritidspersonalen kontaktbaro­metrar för att vara säkra på att de haft ögonkontakt med alla barn. Det fanns tid att prata klart, att fundera och kom­ma tillbaka till en diskussion.

– Nu blir det snabba beslut. Till exem­pel har skolan förbjudit snöbollskrig på skolgården. Det är ingen bra lösning. På sin höjd flyttar snö­bollskriget från skolgården, men livet är fullt av snöbollskrig. Vi måste lära barnen att hantera det tillsammans.

Råbyskolan är en kommunal skola med 220 barn från för­skoleklass till årskurs 5. Arbetslösheten i området är hög. Fle­ra barn saknar stöd hemifrån och mår dåligt, en del är våld­samma. Skolan har fått dåligt rykte och mer resursstarka för­äldrar väljer andra skolor. Det är svårt att förstå att de här barnen, som intresserat kommer fram och frågar varför jag och fotografen är i deras skola, kan skrämma bort någon.

– Något måste Råbyskolan göra rätt. Det finns en öppen­het. När jag var församlingspedagog och kom hit på skolbe­sök mötte jag alla dessa nyfikna barn. Då tänkte jag: Här vill jag jobba. Medelklassföräldrarna kommer förmodligen aldrig hit, utan tar det säkra före det osäkra, litar på ryktet och väljer bort. Här, precis som i övriga Sverige, har skolvalet ökat seg­regationen. Det försvagar skolans och fritids möjlighet att vara en grund för solidaritet och sammanhållning i samhäl­let. Fritids kan inte skapa ett ”vi” bland barn med olika klass­bakgrund om de går i olika skolor.

Malin vill inte låta gnällig eller påstå att allt var bätt­re 1991. Samtidigt går det inte att komma ifrån att hennes möjligheter att göra ett bra jobb har försämrats, på grund av både nedskärningar och segregation. Med mindre grup­per och mer personal på fritids hade hon kunnat se till varje individ på ett bättre sätt än hon kan göra i dag. Då hade hon kunnat göra skillnad för alla barn i Råbyskolan, även de som inte skriker högst. Kanske hade till och med medelklassbar­nen stannat?

– Här finns mycket trasigt. Nu ligger ambitionsnivån allde­les för lågt. Hela skolan blir medberoende. Det är nästan pro­vocerande att säga att det går att påverka. Vi accepterar att så här är det här, men det måste det inte alls vara.

 

I en annan förortskommun till Stockholm sitter vårdbiträ­det Mikaela vid ett bord i en sliten lokal, som är basen för ett privat hemtjänstföretag. Mikaela vill inte framträda med sitt riktiga namn eller att det ska framgå var hon jobbar. Det är inte för att hon är rädd för att förlora jobbet. Hennes chef tycker att det är bra att Mikaela blir intervjuad och att för­hållandena i hemtjänsten blir kända. Men Mikaela vill inte att hennes arbetsplats ska få dåligt rykte. Att det blir en ny vårdskandal där ett företag pekas ut och förlorar sina kunder i stället för att visa att det handlar om ett strukturfel, om de politiskt satta ramarna för verksamheten.

Mikaela började jobba på äldreboenden som timvikarie 1998. Sedan 2005 är hon fast anställd på heltid inom hem­tjänsten. Under de senaste åren har stressen i arbetet ökat radikalt.

En dag i hemtjänsten börjar med att brukarna, eller kun­derna, som Mikaela säger, ska få hjälp att gå upp, duscha, få frukost och sin medicin. Mitt på dagen är det luncher och på eftermiddagarna städning och handling.

– Förr fanns det marginaler så jag kunde göra det där lil­la extra som spelar stor roll för de gamlas vardag. Nu hin­ner jag knappt göra det jag ska. Jag springer in och ut hela dagarna.

Allt har blivit snålare. Det handlar om den ersättning som hemtjänstutförarna får per hemtjänsttimme, vilka hjälpin­satser som pensionärerna får i sina biståndsbeslut och hur mycket tid som är avsatt för de olika insatserna. Det är kon­sekvenserna av kostnadsutvecklingen för äldreomsorgen i stort. Socialstyrelsen visar att kostnaden för äldres vård och omsorg har legat på samma nivå mellan 2002 och 2009 sam­tidigt som antalet personer som är 80 år och äldre ökat med 5 procent.

– Biståndshandläggarna har sparkrav och beviljar ofta färre insatser än vad pensionären behöver. Jag måste göra mer än biståndsbeslutet kräver för att pensionärens liv ska fungera.

Ett extremt exempel är en kvinna som sitter i rullstol och inte kan gå på toaletten själv. Hon är klar i huvudet, så hon vet när hon behöver gå på toa, och hon är inte inkontinent. När personalen bad att få mer tid i biståndsbeslutet för att hinna hjälpa henne på toa lite oftare svarade biståndshand­läggaren att kvinnan kan kissa i blöja. Men det vill hon inte.

– Hon håller sig tills vi kommer.

De flesta biståndshandläggare skulle inte säga så, betonar Mikaela, men det förekommer. I varje biståndsbeslut finns en specifikation på vilka insatser hemtjänstföretaget ska utföra och hur många timmar de får betalt för. Tidigare fanns en mall för hur lång tid olika insatser skulle ta. Nu är bara vis­sa insatser tidsatta – städning som ska göras på en och en halv timme och handling som oftast får ta en halvtimme. Resten får hemtjänstutföraren räkna ut bakvägen utifrån hur mycket tid de får betalt för.

– Tiden för städning är ganska generös jämfört med våra grannkommuner, men det är klart att det inte går att städa en hel villa eller ens en lägenhet ordentligt på den tiden. Det känns inte roligt att städa när det inte blir rent, när det inte går att göra ett bra jobb.

Pensionärer som har små hjälpinsatser i sina biståndsbe­slut, till exempel bara städning, är mest missnöjda med hjäl­pen. Mikaela menar att det framför allt är de kunderna som byter utförare. Hon tror att de aldrig blir nöjda, för det går inte att städa snabbare. För att den enskilda äldre ska få en bättre städning måste ramarna för en städinsats ändras. Då måste det finnas vägar att nå fram till politikerna med kriti­ken. Äldreomsorgsinspektörerna i Stockholm har visat att äldres klagomål inte tas om hand utan pensionären hänvisas till att byta utförare.

Företaget där Mikaela jobbar får 312 kronor per utförd hemtjänsttimme. Ersättningen ska räcka till allt – löner, lokal, administration, bilar.

– Det är orimligt. Politikerna måste inse att ersättningen inte räcker till. De tror att vi bedriver en bra omsorg men det gör vi inte. Vi borde kosta lika mycket som en hantverkare.

Många pensionärer lever kvar i hur hemtjänsten var förr och tycker att Mikaela ska sitta ned en stund och prata. Den psykiska ohälsan har ökat dramatiskt hos äldre, liksom ensamheten. Mikaela menar att det inte är hemtjänstens fel, men de hade kanske kunnat vända en del negativa spiraler.

– Vi går till samma personer under lång tid och får en nära kontakt. Om vi kan stanna upp och bry oss lite extra betyder det mycket. I stället känner de att ingen bryr sig om dem, ing­en hjälper dem. För att få insatser som tid för soci­al samvaro och promenader i sitt biståndsbeslut måste pensionären vara djupt deprimerad, eller ha anhöriga som är duktiga på att ställa krav.

I en prispressad äldreomsorg lönar det sig alltså för individen att vara duktig på att ställa krav för egen del. Det är en utveckling som för bort från de mål som fortfarande gäller för äldreomsorgen, att den ska vara ”tillgänglig efter behov, inte köpkraft, solidariskt finansierad genom skattemedel och demokratiskt styrd”.

En annan mekanism som för bort från målen är att privata hemtjänstutförare kan erbjuda tilläggstjänster som kunderna själva betalar och gör RUT-avdrag för i sin deklaration. Den här möjligheten talar äldreminister Maria Larsson ofta varmt om – de äldre kan ”toppa upp” och få en guldkant på tillvaron.

Mikaelas arbetsgivare erbjuder tilläggstjänster, men det är en liten del av verksamheten. När hon beskriver vad det handlar om är det svårt att se det som en guldkant – en extra fönsterputs, snöskottning eller att flytta möblerna bort från fönstren när det ska komma hantverkare och måla fönster­karmarna. Saker som hade kunnat ingå i den ordinarie hjäl­pen, om den hade varit lite flexibel. Mikaela har svårt att se någon fördel med nyordningen.

– Tänk om hemtjänsten kunde vara som den var förr. När personalen kunde vara två timmar hos den äldre och hjälpa till med det som behöv­des i stället för att räk­na kvartar. Jag vågar inte tänka på framtiden för hemtjänsten. Ingen orkar jobba så här.

 

I höstens mediestorm om äldreomsorgen har få röster från äld­reomsorgspersonal hörts. Ett undantag är Sara Beischer som precis kommit ut med sin debutroman Jag ska egentligen inte jobba här. Vi träffas på ett café när hon rest upp till Stockholm från Halmstad för att träf­fa journalister. Hon är förvånad över att medier vänder sig till henne som expert på äldreomsorg.

– Min röst räknas för att jag har skrivit en bok. Jag jobbar ju bara extra. Det finns hur många experter på äldreomsorg som helst där ute.

Fast de kanske inte vill träda fram, pre­cis som Mikaela. Flera av Saras tidiga­re kollegor har tackat henne för att hon vågar berätta. Romanen Jag ska egentligen inte jobba här handlar om nittonåriga Moa med skådespelardrömmar som behöver ett jobb. På äldreboendet Liljebacken får hon en timanställning direkt. Mötet med död, äckliga kroppsvätskor och stressiga arbets­villkor blir en chock. Efter en tid omvär­derar emellertid Moa både yrket och vad som är viktigt för henne själv. Teaterdröm­marna bleknar och arbetet på äldreboen­det känns alltmer meningsfullt. Och ilskan växer över hur förhållandena ser ut både för dem som arbetar där och för de äldre.

Sara delar delvis historia med Moa i romanen. Hon kom till Stockholm för att bli skådespelare och blev erbjuden en tim­anställning på ett äldreboende på stående fot. Även om det inte var det hon ”egent­ligen” skulle jobba med var hon stolt över att ha fått ett jobb och göra något viktigt. Samtidigt kände hon sig otillräcklig.

– Som nittonåring direkt från gymnasiestudier med este­tisk inriktning förväntades jag vara tryggheten för en gam­mal döende människa. Jag låtsades kunna. Det gör jag än i dag – för att lugna de äldre. Jag har fortfarande ingen utbild­ning för att jobba i äldreomsorg.

Efter några år la Sara teaterdrömmarna på hyllan och bör­jade läsa till gymnasielärare. Under studietiden har hon job­bat extra på en kommunalt driven hemtjänst. I somras kom hon tillbaka till hemtjänsten efter två somrars föräldraledig­het. Och mötte en ännu mer tidspressad verksamhet.

– Jag blev lovad att jag skulle få gå två kvällar bredvid för jag känner ju inte de äldre som får hjälp nu. När jag kom till mitt för­sta pass fattades det personal och jag gick med på att hoppa in som ordinarie. Jag ångrade mig direkt. Men hade jag inte gjort det hade vi fått lov att täcka upp för personen som saknades.

De politiker som har trott att valfrihet är universallös­ningen på den offentliga välfärdssektorns problem har varit naiva, tycker Marta Szebehely.

– Jag har inget emot att kunna välja mellan två bra äldre­boenden där till exempel det ena har rockabillytema och det andra erbjuder sällskapshundar, men jag vill inte vara tvung­en att lägga energi på att undvika dåliga äldreboenden. För sådana som jag, som alltid ställer sig i fel kö, leder den valfri­heten bara till oro.

I september 2011 kom SNS-rapporten Konkurrensens kon­sekvenser, där Marta Szebehely skriver om insatser för äldre och funktionshindrade. Forskarna beskriver varför mark­nadsmekanismer inte alltid fungerar för offentligt finan­sierade välfärdstjänster. En fungerande marknad kräver att kunderna har tillgång till information, kan göra informerade val och har lätt att byta när de inte är nöjda.

– De äldre som ska välja äldreomsorg har ofta svårt att ta till sig information. Många äldre i Stockholm upplever det som ett stressmoment att välja mellan hundratals utförare. Dessutom är det väldigt få som byter, förmodligen för att kontinuitet är mycket viktigt i äldrevård.

Efter Caremaskandalen ropar politiker på mer reglering och bättre kvalitetskontroll. Enligt Marta Szebehely finns det baksidor med att detaljreglera verksamheten. Ett problem är att själva idén med valfrihet, att välfärdstjänsterna kan se lite olika ut, går förlorad om alla måste följa samma detaljregler. Ett annat problem är det som händer i hemtjänsten utanför Stockholm och i Halmstad – kommunens beställning måste vara mycket detaljerad för att garantera att brukaren får sam­ma vård oavsett utförare. Det gör hemtjänsten inflexibel och att personalens arbete blir hårt styrt.

Göteborg har inte infört vårdval i hemtjänsten utan har sedan 2010 ett system med valfrihet inom den kommuna­la hemtjänsten. De äldre får beslut om ett visst antal hjälp­timmar. Sedan får de själva välja vad hemtjänsten ska göra på den tiden och när. Marta Szebehely tycker att Göteborgs modell är spännande.

– Det är en öppen fråga vilket system som skapar mest inflytande för brukaren och högst kvalitet. Nu har kommu­nerna chansen att prova olika modeller och utvärdera. Om lagen om valfrihet, LOV, blir obligatorisk inom äldreomsor­gen, vilket Maria Larsson vill, försvinner den möjligheten.

Välfärdstjänster som äldreomsorg, fritidshem och dagis är en social infrastruktur som får samhället att fungera, för­klarar Marta Szebehely. Barnomsorgen och äldreomsorgen har gjort det möjligt för kvinnor att arbeta och bidra till sin egen försörjning. Det är bra för jämställdheten och det ger mer skatteintäkter så att vi tillsammans kan betala för väl­färden. Kraftigt subventionerade och väl utbyggda välfärds­tjänster av hög kvalitet bidrar till att skapa jämlikhet mellan klasser, mellan kvinnor och män och mellan grupper med svensk och utländsk bakgrund. De är investeringar för att skapa ett samhälle där vi kan leva tillsammans. Prispressen i kombination med valfrihetsreformer hotar den här sociala infrastrukturen.

Generell välfärd bygger på att välfärdstjänsterna är

1. tillgängliga
2. så billiga att de fattigaste har råd med dem
3. så bra att de är attraktiva även för en krävande medelklass.

Det är framför allt den sista punkten som brister i Sverige i dag. Nedskärningarna har lett till att välfärdstjänsterna blir mindre attraktiva. Den krävande medelklassen letar efter alternativ och känner behov av att ”toppa upp”.

Rädslan för att välja fel växer när vi inte längre litar på att alla alternativ håller hög kvalitet. Det är inte konstigt. För­äldrar har ett visst antal barn och de vill vara säkra på att bar­nen får gå i en bra skola. I Råby väljer resursstarka föräldrar bort Råbyskolan. I och med det försvinner dels grunden för en sammanhållen skola där människor från olika samhälls­klasser möts, dels de resursstarkas förmåga att föra fram kri­tik till kommunledningen. Medelklassens egenintresse av bra skolor för sina barn är inte längre en blåslampa på alla skolor. Internationella erfarenheter av en sådan utveckling avskräcker, menar Marta Szebehely.

– Engelska forskare säger ”Services for the poor – poor ser­vices”. På svenska fungerar inte ordleken, men mekanismen är densamma. ”Medelklassens vassa armbågar” behövs för att upprätthålla kvaliteten i välfärden – för alla.

Om systemet även öppnas upp för privat finansiering kan det snabbt leda till stora förändringar av välfärdsmodel­len. Marta Szebehely befarar fortsatta nedskärningar i den offentligfinansierade välfärden som leder till att de som har råd väljer privata alternativ. I förlängningen minskar viljan att bidra till det gemensamma systemet via skattsedeln.

I hemtjänsten är den här utvecklingen redan i gång. Hem­tjänsten snävas in samtidigt som rikare äldre köper mer pri­vat hjälp och fattigare äldre får mer hjälp av sina barn, något Marta Szebehely har skrivit om i flera artiklar. Kommunals rapport Hänger din mammas trygghet på dig? visar att anhörigomsorgen har fortsatt att öka dramatiskt de senaste åren.

Fast inget politiskt parti förordar mer privat finansiering av välfärden upprepas ofta att vi i framtiden kommer att få beta­la mer själva. Som om det var oundvikligt. I den nya utred­ningen SOU 2012:2 Framtidens högkostnadsskydd i vården pekar Bo Könberg, landshövding och folkpartistisk politiker, på det absurda i debatten: ”Välståndet stiger alltså så mycket att vi inte kommer att ha råd med välfärden!?”

– Det är vi som formar framtiden, säger Marta Szebehely med eftertryck. Pengarna finns. Vi har råd.

Svenskar föredrar ett skattefinansierat välfärdssystem framför ett privatfinansierat. Men håller den gemensamma välfärden inte måttet kommer de som har råd att söka alter­nativ. Generell välfärd kan inte överleva utan tillit. Det är hög tid att återupprätta ”vi:et”, inte bara i Råbyskolan.

 

Bild: Julia Wagner.
Reportaget Asociala ingenjörer publicerades i Tiden nr 1/2012.
Fler artiklar på temat Asocial ingenjörskonst finns på Tidens hemsida.