Kommunals utredare

Skolan som en förutsättning för ett jämlikare samhälle

Enligt Jesper Bengtsson och Mia Laurén, Arenagruppens rapport om barnfattigdom februari 2012, anser en majoritet av människor som har fått frågor om barnfattigdom att ämnet ska prioriteras i den politiska debatten.

Barnfattigdom fortsätter alltså att tas upp som en väckarklocka, som en tydligare markör av ökande klyftor i samhället.

Fattiga barn är barn som lever i familjer vars inkomster är lägre än 60 procent av befolkningens medianinkomst, enligt definitionen av relativ fattigdom som medlemsstaterna inom EU[1] kommit över­ens om.         

Barnfattigdom kan bland annat leda till skillnader i utbildning, som i sin tur påverkar individens löneinkomst efter utbildningen. Fördelning av utbildning anses generellt vara också en förklarande faktor bakom lönespridningen i ett land[2]. Genom att skapa förutsättningar för en jämlik utbildningsfördelning borde ett samhälle kunna påverka lönespridningen och inkomstskillnaderna[3].   

Skillnader i utbildning avspeglar klyftorna mellan olika grupper i ett samhälle och det är ett föremål för debatt och för politiska reformer i många länder. I USA har problemet varit i fokus i flera år och under Bushadministrationen infördes en lag under benämningen No Child Left Behind för att minska klyftorna som visades i att enbart 55 procent av svarta och spanskt talande, jämfört med 80 procent av vita och asiater, slutförde sin gymnasieutbildning. Idag är det 7 av 10 nioklassare som tar gymnasieexamen.

För att ytterligare minska klyftorna föreslog President Obama i sitt senaste tal till nationen (24 januari 2012) att samtliga stater inför ett obligatorium som innebär att alla elever fortsätter med sin gymnasieutbildning tills de är klara eller tills de fyller 18 år. Idag är detta obligatoriskt i 21 stater. I en artikel i New York Times[4] skriver två ekonomiprofessorer, Henry M. Levin och Cecilia E. Rouse, att Presidentens förslag är ett steg åt rätt riktning, men att det inte är tillräckligt för att minska de höga kostnaderna för individen och för samhället. 

Levin och Rouse tar upp de förebyggande reformer som anses vara effektiva men som enbart riktar sig till gymnasieskolan. Sådana reformer föreslår åtgärder som mindre skolor, lugna miljöer, individuella planer och engagerade lärare. De menar dock att för att uppnå bättre framgångar måste liknande satsningar göras tidigt. De förespråkar mindre klasser, lärarbesök i elevernas hem, bättre lärarlöner/personallöner och samarbete mellan föräldrar och lärare hela vägen från förskolan till sista året på gymnasiet. De hävdar att det finns flera decenniers gedigna studier som visar på att detta är framgångsrikt.   

Kostnaderna för detta menar de är betydligt lägre jämfört med de totala kostnader (individens och samhällets) som avbrutna studier skulle medföra. Varje investerad dollar för att uppnå en utexaminering skulle ge tillbaka 1.45 till 3.55 dollar beroende på åtgärd.

Artikelförfattarnas resonemang är lika aktuella för alla regeringar som vill bekämpa klyftor i förutsättningar och därigenom förebygga barnfattigdom som kan följa den drabbade in i vuxenlivet. Sverige är inget undantag från detta.            

Skolverkets rapport, Betyg och studieresultat i gymnasieskolan 2010/2011 visar hur förutsättningar i familjen, i form av föräldrarnas egen utbildning, påverkar elevernas prestation på gymnasiet.  

I diagrammet nedan framgår att ju högre utbildning föräldrarna har desto större chans har eleven att erhålla slutbetyg med grundläggande behörighet. Av 100 elever vars föräldrar enbart har förgymnasial utbildning är det mindre än hälften, cirka 45 stycken som avslutar sin gymnasieutbildning med grundläggande behörighet. Motsvarande andel för elever med gymnasieutbildade och eftergymnasialt utbildade föräldrar är cirka 65 procent respektive 80 procent. Mer än en femte del av eleverna med enbart förgymnasialt utbildade föräldrar hoppar av sina studier efter årskurs 2, medan motsvarande för de med högst utbildning är mindre än 5 procent.  

Diagram: Elevernas studieresultat redovisat efter föräldrarnas högsta utbildningsnivå. Slutbetyg med grundläggande behörighet och slutbetyg utan grundläggande behörighet inom 3 år samt högsta årskursen eleverna varit inskrivna på för de som inte nått ett slutbetyg inom 3 år. Elever som började gymnasieskolan hösten 2008. Källa: Skolverket (Betyg och studieresultat i gymnasieskolan 2010/11)

Sambandet mellan föräldrarnas utbildning och barnens utbildningsprestation kan vara indirekt, en följd av inkomsten som i sin tur påverkar valet av bostadsområde och bosättningskommun. Bostadsområde och bosättningskommun har i sin tur betydelse för satsningen på skolan och för elevens förutsättningar att uppnå uppsatta studiemål och för att uppfylla givna kriterier för fortsatt utbildning.   

Men kopplingen till olika reformer och konsekvensen för jämlikheten har inte varit särskilt mycket debatterade.

I sin diskussion om familjens betydelse för ekonomisk framgång i vuxenlivet, skriver Anders Björklund och Markus Jäntti[1] om utbildningens roll för att skapa förutsättningar för individen så att familjebakgrundens betydelse minskar. De visar på grundskolereformer i Sverige och de övriga nordiska länderna som troligen verkat i denna riktning, samtidigt diskuterar de utvecklingstendenser i Sverige som kan ha verkat i motsats riktning:

”… olika skolreformer som genomfördes på 1990-talet och som hade tre centrala inslag (i) kommunalisering, (ii) skolval och (iii) möjlighet till etablering av friskolor. På olika sätt är det möjligt att dessa reformer gjort skolbarns prestationer mer beroende av föräldrars val av bosättningskommun och val av skola och därmed kanske också av familjebakgrunden i vid mening.”      

 I Sverige tolererar vi inte barnfattigdom. Vi skulle inte tillåta att vissa barn ställs helt utanför, att de ska sakna förutsättningar för att växa och bli något ”den dagen” de vill bli något. Barn i Sverige ska ha en alldeles egen chans till ett gott liv oavsett sina föräldrars position på klasskartan. Dessa påståenden målar kanske en överdrivet romantisk bild av oss i Sverige, rent ut en utopi, i synnerhet nu när barnfattigdom har blivit föremål för samtal. Men en likvärdig skola, en plats för en jämlik start för alla barn har ändå varit viktigt för svensk politik och det borde vara eftersträvansvärt.

---

[1] Fattigdomen i Sverige och EU – Socialdepartementet.