Kommunals utredare

Fakta, analyser och kommentarer

Kommunsektorn beroende av regeringens välvilja

Kommuners och landstings inkomster är konjunkturkänsliga. Vid konjunkturnedgång minskar skatteintäkterna och utgifterna för socialbidrag ökar. Ansvaret för stabiliseringspolitiken ligger hos staten. Alltså har staten ansvar för att skydda kommuner och landsting mot konjunktursvängningar. I budgetpropositionen för 2012 fasas de extra statsbidraget till kommunsektorn ut.

Regeringen räknar med att ekonomin i kommunsektorn förbättras delvis på grund av att lägre löneökningar i kommunsektorn än i näringslivet. Det kan ses som en otillbörlig inblandning i avtalsrörelsen. Det innebär också att regeringen planerar med att anställda inom kommun och landsting, liksom anställda i privata företag som producerar offentligt finansierade välfärdstjänster, ska fortsätta att subventionera välfärdstjänster genom ännu lägre relativlöner.

     

I budgetpropositionen för 2012 prognostiserar regeringen att kommunsektorn sammantaget kommer att redovisa ett ekonomiskt resultat både 2011 och 2012 på 8 miljarder kronor. Det är en kraftig minskning jämfört med 2010 då resultatet uppgick till 18 miljarder kronor. Resultatet uppfyller balanskravet båda åren, men, precis som regeringen själva påpekar, så understiger det riktvärdet för god ekonomisk hushållning. Jämfört med vårpropositionen 2011 har resultaten reviderats ned för samtliga år i prognosperioden.

Regeringen räknar dock med att tillväxten tar fart under 2013 och 2014, och då väntas även det kommunala skatteunderlaget växa snabbare. Sammantaget beräknas sektorn redovisa ett resultat på mellan 6–10 miljarder kronor per år 2013– 2015, vilket dock fortfarande bedöms understiga god ekonomisk hushållning.

                 

Sysselsättning i kommunsektorn

Enligt regeringens prognos kommer den kommunalt finansierade sysselsättningen öka med cirka 12 000 personer 2011. Sysselsättningen väntas därefter öka marginellt under 2012 och 2013, för att sedan ta fart något under 2014. Regeringen förväntar sig att ökningen främst sker hos privata utförare av välfärdstjänster. Det medför att antalet sysselsatta i kommunsektorn ökar långsammare än vad som annars skulle ha blivit fallet.

Kommunfinansierad sysselsättning, tusental personer
Utfall för 2010, prognos för 2011-2015      
  2010 2011 2012 2013 2014 2015
Kommunsektorn 1048 1054 1054 1055 1062 1063
    Kommuner 790 792 791 791 796 797
    Landsting 258 262 263 264 266 266
Privat sektor 133 139 144 148 152 153
Totalt 1181 1193 1198 1203 1214 1216
Ökning   12 5 5 11 2
Källa: Budgetpropositionen för 2012        

 

Andelen kommunalt finansierade sysselsatta hos privata utförare beräknas öka från 11,3 procent 2010 till 12,6 procent 2015.

Precis som i vårbudgeten 2011 räknar regeringen med att ekonomin i kommunsektorn förbättras delvis som en följd av att timlönerna ska öka betydligt långsammare i kommunsektorn än i näringslivet de närmaste åren.

 

Att regeringen räknar med lägre löneökningar i kommunsektorn än i näringslivet är märkligt. Dels kan detta kan ses som en otillbörlig inblandning i avtalsrörelsen. Dels innebär det att regeringen planerar utifrån att anställda i kommunsektorn och indirekt även anställda i privata företag som producerar offentligt finansierade välfärdstjänster även de kommande åren ska bidra till att ytterligare subventionera välfärdstjänsterna genom ännu lägre relativlöner.

Regeringens antagande om lägre löneökningar i kommunsektorn ligger även i linje med regeringens politik att dra isär de ekonomiska villkoren för arbetare visavi tjänstemän. Det är ett faktum att tjänstemän i privat sektor haft den snabbaste ökningen av lönerna på svensk arbetsmarknad sett över den senaste tioårsperioden, det vill säga att lönegapet i kronor har ökat kraftigt. Om vi till detta lägger till effekterna av bland annat jobbskatteavdragen har även gapet i disponibla inkomster ökat kraftigt i kronor räknat.

                           

Förslag som rör kommunal ekonomi

Det stabiliseringspolitiska ansvaret ligger hos staten. En konsekvens av detta förhållande är att staten har ett ansvar för att skydda kommunernas och landstingens inkomster mot konjunktursvängningar. Effekterna av en konjunkturnedgång går främst via skatteintäkterna. Det har också betydelse att kommunerna i en lågkonjunktur får ökade utgifter för socialbidrag.

I mitten av1990-talet förändrades systemet för utbetalning av kommunala skattemedel. Tidigare betalades dessa ut först efter det att inkomsttaxeringen var fastställd, vilket innebar en tvåårig eftersläpning och fungerade en automatisk stabilisator av konjunkturen. För kommunerna innebar systemet att intäkterna släpade efter kostnadsutvecklingen, vilket kunde få stora effekter när löne- och prisökningstakten varierade.

Sedan mitten av 1990-talet baseras utbetalningen av skattemedel på en prognos för det aktuella årets skatteunderlag, genom att tidigare års skatteunderlag räknas upp med av regeringen fastställda så kallade uppräkningstal. Skillnader mellan de preliminära skatteutbetalningarna och skatteintäkterna baserade på det faktiska skatteunderlaget regleras andra året efter inkomståret. Det betyder att en förutsedd förändring i utvecklingen av den kommunala skattebasen får omedelbart genomslag på kommunernas och landstingens skatteinkomster, medan en oförutsedd utveckling slår igenom först med viss eftersläpning.

Det var i det senare läget kommunerna hamnade i när krisen slog till 2008-2009. Regeringen fick då gå in med extra statsbidrag till kommunsektorn. I vårpropositionen 2009 infördes en temporär ökning av de generella statsbidragen till kommunsektorn. I budgetpropositionen för 2010 tillfördes ytterligare temporära statsbidrag. De tillfälliga statsbidragen 2010 uppgick till totalt 17 miljarder kronor. Av de tillfälliga statsbidragen kvarstår 3 miljarder kronor 2011, och de är helt utfasade 2012.

Dagens system innebär att kommunsektorn har blivit beroende av regeringens välvilja; vilket förstås inte är bra.

Finanskrisen har aktualiserat frågan om de kommunala finansernas konjunkturkänslighet och risken för att kommuner och landsting genom förändringar av utgifter och skatter agerar procykliskt, det vill säga att de kan bidra till att förstärka konjunktursvängningar. Det kommunala balanskravet, som är en betydelsefull del av det finanspolitiska ramverket, kan förstärka detta beteende.

Regeringen har tillsatt en utredning (direktiv 2010:29) vars uppdrag redovisades den 15 september 2011. Syftet är att skapa ett mer robust regelverk för att motverka en procyklisk politik i kommuner och landsting. Detta är ett välkommet förslag, men detaljerna behöver synas ordentligt.