Huvudsakliga synpunkter på Långtidsutredningens förslag

Långtidsutredningen 2011 kommer med en mängd förslag till förändringar av den svenska arbetsmarknadens funktionssätt. Kommunal välkomnar utredningens angreppssätt, att inom ramen för dagens omfattning av offentligt finansierade välfärdstjänster och socialförsäkringar, diskutera hur arbetsmarknaden kan fungera bättre. Kommunal menar att det är viktigt att skapa förutsättningar för dem som vill arbeta mer att göra det – både för Sveriges tillväxt och för välfärdens framtida finansiering.

Kommunal reagerar kraftigt på vissa av utredningens förslag och rekommendationer. Det gäller t.ex. rekommendationen om att arbets- marknadens parter ska sträva efter avtal som ger lägre ingångslöner. Detta gör vi för det första för att lönebildningen är en fråga för arbetsmarknadens parter, för det andra för att utredningen i praktiken skjuter över ansvaret för de delar av arbetsmarknads- och utbildningspolitiken som inte fungerar från regeringen till arbetsmarknadens parter och för det tredje för att vi inte delar utredningens analys (se nedan).

Å andra sidan finns det också flera områden där utredningen gör goda analyser och lägger bra förslag. Det gäller t.ex. på sjukförsäkringsområdet där utredningen betonar vikten av incitament för arbetsgivare.

Det finns dock också många områden som utredningen inte har analyserat djupare. Det gäller t.ex. de betydande skillnaderna i betalda arbetade timmar och lön mellan män och kvinnor, och kvinnors frekventa deltidsarbete. På detta område finns det betydande potential till att förbättra arbets- marknadens funktionssätt som utredningen tyvärr hade kunnat borra betydligt djupare i.

Sammanfattningsvis är Kommunal positiv till utredningens förslag/ bedömning gällande:

• Utvidga de åtgärder som nyligen har genomförts i vissa branscher för att motverka svartarbete, t.ex. personalliggare, till fler branscher.
• Det finns skäl att avvakta med ytterligare förstärkningar av jobbskatteavdraget.
• Den generella nedsättningen av arbetsgivaravgifterna för unga anställda bör avskaffas.
• Arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar bör tydliggöras och kopplas till ett regelverk med sanktioner för arbetsgivare som inte fullföljer sitt ansvar.
• En deltidsarbetslös bör kunna få ersättning under en lika lång tidsperiod som en heltidsarbetslös.
• Integrera aktivitetsstödet i arbetslöshetsförsäkringen.

Kommunal avvisar utredningens förslag/bedömning gällande:

• Lönebildningen ska vara ”återhållsam” i lägen när arbetslösheten ökat till följd av en konjunkturnedgång.
• Beräkningen av löneutrymmet bör inte ta hänsyn till löneutvecklingen i Sveriges viktigaste konkurrentländer.
• Arbetsmarknadens parter bör sträva efter avtal som ger lägre ingångslöner för oerfaren personal.
• Uppsägningsavgifter som växer med anställningstiden och som är oberoende av anställningsform.
• Undantaget för två nyckelpersoner från turordningsreglerna vid uppsägningar på grund av arbetsbrist bör gälla för alla arbetsgivare oavsett antal anställda.
• Konkurrens mellan arbetsgivare underlättar för inträdande grupper och skapar bättre fungerande lönebildning (i den del som rör välfärds- tjänsterna, se nedan)
• Den högsta marginalskatten (värnskatten) bör sänkas.
• Förtidspensionering av unga genom aktivitetsersättning bör endast ske när en nedsättning av arbetsförmågan bedöms vara permanent enligt samma bedömningsgrund som används för sjukersättningen.
• Alla arbetssökande som går in i ett garantiprogram efter tre månaders arbetslöshet ska få rätt till ersättning motsvarande dagens grundbelopp i arbetslöshetsförsäkringen.
• Obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
• Differentierade medlemsavgifter kopplade till arbetslösheten inom a‑kassornas verksamhetsområden.
• Den tydliga indelningen på teoretiska och yrkesinriktade program i gymnasieskolan stänger utbildningsvägar.
• Studenter som avslutar sina studier vid en låg ålder premieras genom avskrivna studielån.

I yttrandet nedan utvecklar Kommunal våra argument för respektive ställningstaganden.

Avgränsning

På grund av betänkandets omfattning har Kommunal valt att fokusera sitt yttrande på de avsnitt som har tydligast koppling till arbetstagarperspektivet. Nedan följer en genomgång av Kommunals synpunkter på de förslag som utredningen har lämnat.

Förbundets ställningstagande

Kommunal följer i redovisningen betänkandes disposition.

Lönebildning 

En lagom löneökningstakt

Långtidsutredningen lyfter fram att löneutrymmet bestäms av underliggande eller långsiktig produktivitet och inflationsmål – det som brukar kallas för prisnormen. De anser att dagens lönebildningsmodell där den konkurrens- utsatta delen av ekonomin är löneledande i huvudsak har fungerat bra. Slutligen poängterar de att det är nödvändigt med koordinering av lönebildningen på hela arbetsmarknaden. Kommunal delar i princip denna uppfattning om hur lönebildningen bör gå till.

Kommunal ställer sig dock avvisande till vissa av utredningens rekommendationer på detta område. Det gäller dels förslaget om att lönebildningen ska vara särskilt ”återhållsam” i lägen när arbetslösheten har ökat till följd av en konjunkturnedgång. Kommunal menar att anpassningar av lönerna i förhållande till konjunkturen bör ske utifrån variationer i den underliggande produktiviteten. I en lågkonjunktur faller normalt investeringarna, vilket dämpar tillväxten i den underliggande produktiviteten. Kommunal menar att löneökningarna endast bör öka långsammare än löneutrymmet när orsaken till en lågkonjunktur är en lönekostnadskris. Annars kan lägre löneökningar än vad löneutrymmet anger tvärtom bidra till att förstärka en lågkonjunktur eller dämpa en konjunkturuppgång – genom att minska den totala efterfrågan i ekonomin.

Därutöver ska man vara medveten om att det oftast inte heller är möjligt att ta ut lägre löneökningar än löneutrymmets storlek – särskilt inte i en konjunkturuppgång eller i högkonjunktur. Samordningen på arbets- marknaden är helt enkelt inte tillräcklig. När de centrala förhandlingarna är avklarade vidtar de lokala förhandlingarna. De som har störst förhandlings- styrka kommer med stor sannolikhet att ta ut det löneutrymme som finns kvar. En betydande del av löntagarna – inte minst bland Kommunals medlemmar – får i princip inga eller mycket små lokala lönepåslag i den lokala lönebildningen och skulle således missgynnas av låga nivåer på de centrala avtalen.

Långtidsutredningen föreslår också att beräkningar av löneutrymmet framöver inte bör ta hänsyn till löneutvecklingen i Sveriges viktigaste konkurrentländer (europanormen). Kommunal delar inte denna rekommendation. Beräkningen av löneutrymmet bör även framöver utgå ifrån både prisnorm och europanorm.

Sverige är en liten öppen ekonomi, och vårt välstånd och finansieringen av vår gemensamma välfärd är beroende av ett konkurrenskraftigt näringsliv. Skulle löneutvecklingen i Sverige avvika från våra viktiga konkurrent- länders skulle det påverka näringslivets konkurrenskraft. Även om växelkursen på ett teoretiskt plan skulle ta hänsyn till detta så påverkas dess utveckling på kort sikt av en rad andra faktorer (inte minst kapitalrörelser till följd av Riksbankens ränteförändringar). Risken är stor att näringslivets konkurrenskraft skulle hinna försvagas betydligt innan växelkursen anpassas. Därför är det viktigt, inte minst av försiktighetsskäl, att fortsätta att se till att löneutvecklingen i Sverige följer den i våra viktigaste konkurrentländer.

Löner för olika grupper

Utredarna anser att arbetsmarknadens parter bör sträva efter avtal som ger lägre ingångslöner, och för detta förslag hänvisar utredarna till en genom- gång av sysselsättningsnivån för olika grupper i utredningens bilaga 5. 

Kommunal delar utredarnas uppfattning när det gäller att sysselsättnings- nivån i Sverige är ytterst låg för dem som saknar gymnasieutbildning. Utredningen drar slutsatsen att arbetsgivarna skulle anställa denna grupp i högre utsträckning om ingångslönerna var lägre med motiveringen att det skulle öka skillnaden i lönekostnaden mellan oerfaren och erfaren personal.

Det finns en hel del att invända mot denna analys. För det första baseras problembilden på en skillnad i utbildningsnivå medan lösningen baseras på en skillnad i erfarenhetsnivå. Det är långt ifrån säkert att generellt lägre ingångslöner skulle öka sysselsättningen bland de med låg utbildningsnivå. Skulle lönenivåerna sänkas för alla nyanställda skulle arbetsgivarna med stor sannolikhet fortsätta att föredra att nyanställa unga med gymnasie- examen före unga utan densamma.

För det andra visar erfarenheten av de generellt sänkta arbetsgivaravgifterna för unga att det är mycket svårt att öka sysselsättningen i vissa grupper genom att generellt sänka lönekostnaderna. De sänkta arbetsgivaravgifterna för unga innebär en sänkning av de totala lönekostnaderna med över 15 procent. Trots denna betydande sänkning är det svårt att se några större effekter på sysselsättningsnivån bland unga. Långtidsutredningen föreslår ju också själva att denna ineffektiva nedsättning av arbetsgivaravgifterna för unga ska avskaffas – ett förslag som Kommunal välkomnar (se Arbetsgivar- avgifter (6.6) nedan).

För det tredje ställer sig Kommunal avvisande till förslaget att sänka ingångslönerna även om det enbart skulle gälla de som saknar gymnasie- utbildning. Detta eftersom Kommunal menar att arbetsgivarna i grunden gör ett rationellt val; det är rimligt att kräva gymnasiekompetens i de allra flesta yrken – och då är inte lösningen i första hand att sänka lönekostnaderna för denna grupp utan se till att dessa personer får den utbildning de behöver. Personer som anses ha låg produktivitet bör i väsentligt högre grad än i dag få tillgång till kompetenshöjande insatser och i vissa fall även anställnings- stöd. Det är också en förutsättning för att Sverige ska kunna konkurrera med kunskapsintensiva produkter på längre sikt.

Kommunal ställer sig också frågande till utredningens tankeram där lönebildningen ska börja ta ansvar på de områden där arbetsmarknads- och utbildningspolitiken misslyckas. Därutöver finns det också mycket starka invändningar mot att lönebildningen, i än högre grad än i dag, ska bidra till att inkomstskillnaderna stiger ytterligare, från dagens höga nivå.

Slutligen kan man också fråga sig om utredarna känner till på vilka faktiska lönenivåer och på vilka sysselsättningsgrader unga är anställda, t.ex. i vård och omsorg. Lägstalönen inom Kommunals avtalsområde är 16 070 kronor i månaden vid en heltidstjänst; men det är ytterst få nyanställda som får heltidstjänster i vård och omsorg. Den genomsnittliga sysselsättningsgraden bland de mellan 20 och 29 år är i dagsläget 62 procent av heltid. Det innebär att många nyanställda unga kan gå in på månadslöner som är så pass låga som 9 960 kronor i månaden, före skatt. Skulle ingångslönerna sänkas ytterligare skulle det vara mycket svårt att försörja sig på ingångslönerna i vård och omsorg.

Anställningsskydd och konkurrens

Uppsägningsavgifter i stället för turordningsregler

Långtidsutredningen menar att skillnaden när det gäller anställningsskyddet för tillsvidareanställd personal och tidsbegränsat anställda är stor och skapar felaktiga incitament för arbetsgivarna. Kommunal delar i princip denna problembeskrivning, men vill lyfta fram att det beror på att anställnings- tryggheten för visstidsanställda är svag.

Utredningen föreslår att turordningsregler, omplaceringskrav och återanställningsrätt avskaffas till förmån för ett system med uppsägnings- avgifter som är oberoende av anställningsform, och vars storlek stegvis ökar med anställningstiden. Den del av arbetslöshetsförsäkringen som finansieras via arbetsgivaravgiften ersätts då med denna uppsägningsavgift som arbets- givarna betalar till försäkringen för varje uppsägning. Förslaget skulle totalt sett inte innebära högre kostnader för arbetsgivarna men att avgiften skiljer sig åt mellan olika arbetsgivare beroende på antalet uppsägningar.

Problemet med dessa förslag är att det inte ger ett tillräckligt skydd mot godtyckliga uppsägningar. Arbetsgivarna har full frihet att definiera om det finns arbetsbrist samtidigt som de ges möjlighet att välja vilka anställda som ska sägas upp. Visserligen kan valet påverkas av att uppsägningsavgiften ökar med anställningstiden, men risken för godtyckliga uppsägningar är uppenbar. Därutöver ökar kostnaden för de arbetsgivare som behöver göra större förändringar i sin personalstyrka och även säga upp anställda med lång anställningstid, t.ex. till följd av betydande minskningar av efterfrågan. Det skulle minska incitamenten för, i vissa fall, nödvändig struktur- omvandling. Därutöver måste avgifternas storlek bestämmas på något sätt, och att detta riskerar att öka det politiska inflytandet över arbetsmarknaden på parternas bekostnad. Detta är inte önskvärt om man vill behålla den nuvarande modellen med i huvudsak avtalsbaserade regleringar.

Utredningen lämnar också några andra förslag till förändringar av arbets- rätten givet att förslaget ovan inte genomförs. Ett av dessa är att minska arbetsgivarnas möjligheter att använda sig av upprepade tidsbegränsade anställningar – och föreslår att ekonomiska incitament skulle kunna användas för detta genom att låta arbetsgivaravgifterna bli högre för arbetsgivare som använder upprepade tidsbegränsade anställningar.

Kommunal skulle dock vilja uppmärksamma utredningen på att det redan finns ett färdigberett lagförslag som minskar möjligheterna för arbetsgivare att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra. Detta lagförslag bereddes i Regeringskansliet under mandatperioden 2002–2006.

Konkurrensens effekter på arbetsmarknaden

I Långtidsutredningens huvudbetänkande skriver utredarna att ”Konkurrensutsättningen av tidigare offentliga monopol också tycks ha bidragit till högre löner för många grupper. En tolkning av detta är att konkurrensen har brutit upp de lokala monopsoniarbetsmarknader med få arbetsgivare” (sid 128). Denna slutsats baseras på analyser i utredningens bilaga 7.

Läser man dock genomgången av de tre välfärdsbranscherna som studeras i bilaga 7 framstår denna slutsats som tämligen anmärkningsvärd. I bilaga 7 redovisas att det inte finns några statistiskt signifikanta löneeffekter av ökad privat produktion inom vare sig förskolan eller hemtjänsten. I skolan finns det dock ett visst positivt samband mellan löner och ökad privat produktion. Mot denna bakgrund borde huvudbetänkandet snarare ha landat i en slutsats om att det inte verkar finnas något samband mellan lön och ökad privat produktion inom välfärdstjänsterna.

Utredarna går också vidare i huvudbetänkandet och skriver att ”Lönebildningen tycks fungera bättre på en konkurrensutsatt marknad samtidigt som marknaderna öppnas upp för fler anställda som tillhör svaga grupper. Farhågor om ökade sjukskrivningar vid en ökad konkurrens tycks vara obefogade”. Om detta fortfarande enbart baseras på underlagen i bilaga 7 så är denna sammanfattning inte rättvisande när det gäller välfärds- tjänsterna. I bilaga 7 framgår att det inte finns några tydliga samband när det gäller ökad privat produktion och minskade sjukskrivningar eller ökad sysselsättning. Resultaten mellan förskolan, skolan och hemtjänsten skiljer sig åt. I förskolan ökar deltidsarbetet; i hemtjänsten minskar det. När det gäller sjukskrivningar finns det inga statistiskt säkerställda samband i förskolan. I skolan finns det ett svagt positivt samband mellan ökad privat produktion och sjukskrivningar, medan det i hemtjänsten finns ett negativt samband. Sammanfattningsvis ter sig slutsatserna som ges i huvud- betänkandet på detta område illa underbyggda. Kommunal avvisar mot denna bakgrund den rekommendation som ges i utredningen om att arbetsmarknadens funktionssätt kan förbättras genom att reducera barriärer för inträdande företag på marknader med imperfekt konkurrens, i den del som gäller välfärdstjänsterna.

I bilaga 7 analyseras dessutom hur arbetsmarknaden påverkas av införandet av personalliggare i vissa branscher. Sammantaget anser utredningen att reformen har haft stora positiva effekter samtidigt som kostnader är begränsade och man rekommenderar därför att regelverket expanderas till närliggande sektorer. Kommunal stödjer det förslaget.

Skattesystemet

Jobbskatteavdraget

Utredarna vill att regeringen väntar med att införa ytterligare jobbskatte- avdrag till dess att effekterna av jobbskatteavdraget har gått att utvärdera. Kommunal menar att det behövs betydande resursförstärkningar i välfärden och att det reformutrymme som nu finns främst ska gå till att stärka kvaliteten i förskolan och äldreomsorgen, samt att förbättra trygghets- försäkringarna. Då finns det inte utrymme för nya skattesänkningar. Mot denna bakgrund ställer sig därför Kommunal bakom utredningens förslag i denna del.

Värnskatten

Utredningen ifrågasätter värnskatten eftersom den inte anses ge några ytterligare skatteintäkter då den begränsar arbetsutbudet i timmar. Utredningen föreslår att värnskatten avskaffas och ersätts med en fastighetsskatt på högre värden. En fastighetsskatt har mindre snedvridande effekter än skatt på arbete.

Kommunal anser att syftet med värnskatten, i dagens skattesystem, inte huvudsakligen är statsfinansiellt. Den är en progressiv skatt som bidrar till att minska inkomstskillnaderna. Det vore fördelningspolitiskt oacceptabelt att ta bort värnskatten utan att göra andra förändringar i skattesystemet som bidrar till en jämnare inkomstfördelning.

Arbetsgivaravgifterna

Utredningen är emot den generella halveringen av ungas (personer upp till 26 år) arbetsgivaravgifter och menar att det är en ineffektiv åtgärd för att skapa jobb på samma sätt som en generell sänkning för alla är ineffektiv. Utredningen föreslår i stället en mer riktad användning av sänkta arbets- givaravgifter till utsatta grupper som arbetslösa, invandrare samt ungdomar som inte har avslutat sin utbildning.

Kommunal välkomnar utredningens förslag om att ta bort reduceringen i arbetsgivaravgifter för unga. Dessa resurser kan i stället användas för en aktiv arbetsmarknadspolitik med allt ifrån utbildningsinsatser till lönesubventioner.

Sjukförsäkringen

Långtidsutredningen lämnar tre rekommendationer angående sjuk- försäkringen. Sammanfattningsvis anser Kommunal att rekommendationerna är vällovliga och angriper problematiska aspekter av sjukförsäkringen, men att rekommendationerna är ofärdiga och kräver mer utredningsarbete för att förbundet ska kunna ta ställning till dem.

Sjukpenningen

Det är vällovligt att Långtidsutredningen lägger huvudfokus vid arbets- givarnas finansiella incitament i sjukförsäkringen. Dagens systems brist på sådana har påtalats upprepade gånger från många håll, inte minst från Kommunal och LO. Kommunal har också konstaterat, senast i rapporten Lagom är bäst. Vare sig för mycket eller för lite sjukskrivning. Om självrisker och karens, att arbetsgivare är minst lika negativt inställda till självrisker som arbetstagare. Därför är Långtidsutredningens val att koncentrera på denna stora brist i försäkringen gott.

Långtidsutredningen vänder blicken mot det nederländska systemet där arbetsgivarperioden är mycket lång – två år med stora krav på rehabiliteringsinsatser och sanktioner mot arbetsgivare som inte fullgör sitt ansvar. Det främsta argumentet mot ett sådant system är selektions- problematiken som kan väntas uppstå då arbetsgivare blir mindre benägna att anställa personer med sjukfrånvarohistorik. Från nederländskt fackligt håll vittnas om ökande sådant beteende från arbetsgivare.

Långtidsutredningen menar att ett kostnadsansvar skulle kunna utformas så att arbetsgivaren delbetalar sjukpenning under de första 180 dagarna, då enligt rehabiliteringskedjan den försäkrades arbetsförmåga ska prövas mot tidigare arbetsuppgifter och andra arbetsuppgifter hos den försäkrades arbetsgivare.

Långtidsutredningen menar också att en prövning efter 180 dagar skulle kunna göras för att bedöma om arbetsgivaren fullgjort sitt ansvar för rehabilitering och omplacering. Om utfallet av prövningen blir negativt skulle arbetsgivaren få sanktion i form av avgift eller fortsatt betalnings- ansvar.

Kommunal ser mer positivt på sanktionsmöjligheter för arbetsgivare som inte fullföljer rehabiliterings- och omplaceringsansvar än generell medfinansiering av sjukpenningen, t.ex. under de första 180 dagarnas sjukskrivning. Sanktionsmöjligheterna möjliggör för arbetsgivaren att göra rätt, och därmed undvika betalning. Medfinansiering medför större risk för selekteringsproblem.

Kommunal har i tidigare yttranden över SOU 2009:89 Gränslandet mellan sjukdom och arbete sett positivt på det förslag som där presenterades, nämligen att arbetsgivare som inte fullföljer rehabiliteringsansvar under dag 1-180 skulle åläggas att betala för arbetstagares omställning till annat arbete.

Sjuk- och aktivitetsersättningen

Kommunal håller med Långtidsutredningen att åtgärder behöver vidtas i aktivitetsersättningen. Men att som utredningen föreslår i princip begränsa ersättningen till ytterst få personer och hänvisa resten till en antagligen mycket låg sjukpenning eller försörjningsstöd löser näppeligen problemen.

Utredningen hänvisar till en några år gammal utredning som inte ledde till någon proposition – SOU 2008:102 Brist på brådska – där perspektivet också var att minska inflödet till aktivitetsersättningen. Där formulerades förslag om att möjligheterna till studiestöd kraftigt skulle utökas samt att Arbetsförmedlingen borde ges ett större ansvar för att öka det aktiverande inslaget i aktivitetsersättningen.

Långtidsutredningen föreslår enbart att bedömningsgrunderna i aktivitets- ersättningen ska göras om, och att ersättningsformen endast ska ges till dem som inte anses återfå någon arbetsförmåga under överskådlig framtid. Samma bedömningsgrunder ska gälla som råder i sjukersättningen. 

Kommunal ser mycket negativt på en sådan ensidig lösning av ett komplext problem och avvisar därför utredningens förslag om att införa en mer restriktiv bedömningsgrund vid beviljande av aktivitetsersättning på samma sätt som för sjukersättningen.

Ersättning till arbetslösa

En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

Kommunal motsätter sig utredningens bedömning att det finns starka skäl för att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk.

Den tidigare mycket höga anslutningsgraden till den frivilliga försäkringen föranleder ingen hög risk att endast personer med en hög arbetslöshetsrisk väljer att bli medlemmar. Erfarenheter visar att en frivillig försäkring med bra villkor, bred riskspriding och låga avgifter leder till en hög anslutnings- grad. Kommunal anser därför inte att risken för ett snedvridet medlemsurval är tillräckligt stort för att föranleda en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Kommunal förkastar utredningens bedömning att det är effektivt att avskaffa systemet med fristående a-kassor vid införandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Utredningen framhåller att ett högt fackföreningsdeltagande är värt att sträva efter men anser samtidigt att argumentet inte är speciellt starkt då kopplingen mellan a-kassemedlemskap och fackföreningsmedlemskap har blivit allt mindre tydlig. Kommunal är kritisk till utredningens bedömning. Två argument för betydelsen av en hög organisationsgrad med en stark koppling till a-kassan är att arbetstagarna får större möjligheter att utveckla sina arbetsplatser och att det minskar arbetsgivarnas möjligheter till underprissättning.

Det är beklagligt att utredningen inte prioriterar förslaget att drastiskt sänka avgifterna, behålla modellen med frivilligt medlemskap och avskaffa de differentierade arbetslöshetsavgifterna till a-kassorna. Det är en modell som Kommunal uppskattar. Utredningens bedömning att om medlemsavgifterna är tillräckligt låga finns det ingen anledning för de sysselsatta att inte bli medlemmar håller Kommunal med om.

Arbetslöshetsvarierande försäkringsavgifter

Kommunal tar avstånd från utredningens positiva bedömning av medlems- avgifter kopplade till arbetslösheten inom a-kassornas verksamhetsområden. Dagens modell för lönebildning, med centralt samordnade avtal över flera branscher, stämmer illa med den teoretiska bilden av arbetslöshetsavgiftens funktion som lönepressare.

Utredningen gör även här bedömningen att en obligatorisk arbetslöshets- försäkring leder till en bättre lönebildning med större variationer mellan avtalsområden, yrken och grupper beroende på deras arbetslöshetsrisk. Deras motivering är att dagens system ger parterna svaga incitament att hålla tillbaka löneökningarna i konjunkturuppgångar när arbetslösheten sjunker men långtidsarbetslösheten fortfarande kan vara hög. Kommunal avstyrker utredningens bedömning avseende obligatoriet.

Samspel arbetslöshetsförsäkring och försörjningsstöd

Enligt Långtidsutredningen är arbetslöshetsförsäkringen i stora drag väl utformad när det gäller avvägningen mellan försäkring och incitament, men den konstaterar att endast en begränsad del av de arbetssökande har arbets- löshetsersättning. Därför föreslås att arbetslösa som inte uppfyller arbets- villkoret får möjlighet att gå in i ett garantiprogram efter tre månaders arbetslöshet, vilket skulle ge rätt till en ersättning motsvarande dagens grundbelopp i arbetslöshetsförsäkringen.

Kommunal välkomnar att Långtidsutredningen uppmärksammar att en stor del av de som är arbetssökande går på försörjningsstöd – och att en stor del av försörjningsstödet enbart utbetalas av arbetsmarknadsskäl. När Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gjorde en enkät till landets kommuner i februari 2011 visade det sig att nära nio procent av alla unga mellan 18 och 25 år får ekonomiskt bistånd, och majoriteten av dem endast har arbets- löshet som skäl till sitt bidragsberoende. De statliga förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen har både fått ekonomiska konsekvenser för kommunsektorn (som den inte har blivit kompenserad för) samt försämrat t.ex. kontrollmöjligheterna av arbetssökande.  

Kommunal menar dock att det är legitimt att det finns tydliga villkor för hur man kvalificerar till arbetslöshetsersättning. Arbete och medlemskap i en a‑kassa är självklara villkor för inkomstrelaterad ersättning. Att genom studier förbättra sin position på arbetsmarknaden bör vara ytterligare ett sätt att bli berättigad till grundbeloppet. Ett sådant villkor har funnits tidigare. Om SFI-utbildningar, jämte gymnasieutbildningar och högre utbildningar, berättigade till grundbeloppet skulle merparten av de nytillträdande på arbetsmarknaden kunna få ersättning. Därmed skulle de incitamentsproblem och brister i socialförvaltningens kontrollmöjligheter som utredningen tar upp kunna avhjälpas.

Ersättningstak, avtrappning av ersättningsnivån och obligatoriska program

I dag får stora grupper av arbetstagare en ersättning vid arbetslöshet som är långt under 80 procent av den tidigare lönen. Kommunal instämmer i utredningens bedömning att taket i arbetslöshetsersättningen ska justeras upp i takt med löneutvecklingen.

Ersättning till deltidsarbetslösa

Kommunal menar att det bästa sättet att minska deltidsarbetslösheten är att se till att alla som vill jobba heltid får rätt att göra det, genom att ge laglig rätt till heltid.

Rätten till heltid är inte bara en viktig fråga för dem som i dag är ofrivilligt deltidsarbetslösa; den är också av avgörande betydelse för Sveriges framtida tillväxt och välfärdens framtida finansiering.

Kommunal har i rapporten Välfärdstjänsternas framtida finansiering (Kommunal 2010) visat att om deltidsarbetet inom välfärdstjänsterna skulle minska till samma nivå som i det privata näringslivet så skulle syssel- sättningen i näringslivet kunna öka med 180 000 personer år 2030. Motsvarande siffra för att höja utträdet från arbetslivet med två år ger ett tillskott till sysselsättningen i privat sektor med 80 000 personer år 2030.

Men – så länge som det inte finns någon laglig rätt till heltid behöver de som är deltidsarbetslösa ha rätt till arbetslöshetsersättning.

Våren 2008 minskade antalet hela dagars ersättning vid deltidsarbetslöshet från 300 till 75. Den förkortade ersättningsperioden är ett stort problem för medlemmarna i Kommunal. Hittills har över 11 000 medlemmarna i Kommunal förbrukat sina 75 ersättningsdagar och blivit utförsäkrade från a‑kassan.

Kommunal ifrågasätter utredningens bedömning avseende risken för att en del personer får ersättning för del av vecka trots att de inte är står till arbetsmarknadens förfogande. Medlemmarna i Kommunal försöker på olika sätt att etablera sig på arbetsmarknaden. Nio av tio deltidsarbetslösa medlemmar anmäler till sin arbetsgivare att de vill arbeta heltid eller få höjd sysselsättningsgrad. Men endast en av hundra medlemmar får ett heltids- arbete. Arbetsgivarnas möjligheter och vilja att anställa på heltid är det stora problemet.

Kommunal är positiv till utredningens bedömning att det kan finnas välfärdsvinster kopplade till en längre ersättningsperiod för deltids- arbetslösa, minst lika lång kalendertid som heltidsarbetslösa, än vad som är fallet i dag. Resultaten i bilaga 10 sammanfaller med många medlemmars strategier för att uppnå heltidsarbete. Deras strategi är att arbeta kvar på sitt deltidsarbete och successivt etablera sig på arbetsplatsen och samtidigt höja sin sysselsättningsgrad. Men det tar lång tid. En successiv nedtrappning av ersättningen skulle kunna vara motiverad i kombination med förstärkta insatser från Arbetsförmedlingen. 

Kommunal är även positiv till förslaget att överväga åtgärder som ger arbetsgivare starkare incitament att beakta de samhällsekonomiska kostnader som är förenade med deltidsarbetslöshet, exempelvis en differentierad arbetsgivaravgift för del- respektive heltidsarbete.

Övervakning och sanktioner

Utredningen föreslår att ersättningen till deltagare i garantiprogrammen ska integreras i arbetslöshetsförsäkringen. Kommunal instämmer i detta men med en annan motivering. Ur Kommunals perspektiv är det den betungande och ineffektiva byråkratin som utgör det största problemet – inte bristen på sanktionsmöjligheter som utredningen hävdar.

Utbildningssystemet

Genomströmningen och den högre utbildningen

Kommunal delar utredningens bedömning om att det finns goda samhälls- ekonomiska argument för att studenter vid landets högskolor ska avsluta sina studier fortare. Men Kommunal delar inte utredningens förslag om att premiera de studenter som avslutar sina studier vid låg ålder.

Övergångar till högskolan senareläggs av många olika skäl. Ett skäl är att ungdomar tar en paus i sina studier för att arbeta och därmed finansiera resor eller andra upplevelser. Det verkar vara denna grupp som utredningen haft i åtanke när de har lagt sina förslag. Det finns dock många andra grupper som i ett mycket senare skede påbörjar sina högskolestudier. Dit hör de som valt en annan inriktning på sina tidigare studier eller inte lyckades vid första försöket och senare återkommit i vuxenutbildningen eller på folkhögskolan. Efter att ha varit yrkesverksamma under många år söker man sig sedan av intresse eller nödvändighet till högskolan.

Denna möjlighet till högskolestudier är en viktig beståndsdel för att minska den sociala snedrekryteringen till högskolan och för att uppmuntra ett livslångt lärande. Dessutom kan man ifrågasätta om det per definition alltid är ändamålsenligt med direktövergångar till högskolan. Inom vissa yrkes- inriktade högskoleutbildningar som lärare eller läkare kan det snarare vara en tillgång om man har erfarenhet av något annat än studier för sin framtida yrkesutövning.

Kommunal menar därför att införandet av de ekonomiska incitament för direktövergångar som föreslås i utredningen bör avvisas. I stället bör man påverka genomströmningen när man väl påbörjat sina högskolestudier. Här kan utformningen av studiemedelssystemet vara ett verktyg för en sådan påverkan.

Annelie Nordström och Emma Lennartsson