Kommunals utredare

Sätt karensavdrag på att-göra-listan

Att bli sjuk kostar pengar. Karensdagen kostar en femtedel av en veckoinkomst och sedan försvinner en femtedel av varje dags inkomst. För den som har låg lön och kanske är ensamstående förälder är särskilt karensdagens 20 procent av en veckoinkomst något som kan skapa stor oro för att bli sjuk. Försäkringens viktigaste uppgift – att i förväg lova att om något händer är jag i alla fall ekonomiskt garderad – fungerar därmed dåligt.

Men vad ska man då säga om den inte obetydliga grupp som kan få t.o.m. mera än dubbelt så högt karensavdrag?

 Alla som arbetar lika länge fem dagar i veckan får ett karensavdrag som motsvarar 20 procent av veckoinkomsten. Även om många ogillar effekten var det vad lagstiftaren ansåg behövdes för att få bukt med korttidsfrånvaron och det är i alla fall någorlunda rättvist.

Den som däremot arbetar koncentrerad tid och har oturen att bli sjuk när ett långt arbetspass inträffar blir av med hela arbetspassets inkomst. Särskilt om det är en deltidsarbetande som arbetar koncentrerat, så som det ofta är inom vård och omsorg, kan det lätt bli så att 40 procent av  veckoinkomsten försvinner. Dubbelt karensavdrag alltså, istället för 20 procent av veckoinkomsten och 80 procents sjukpenning för resten av tiden. Och det var rimligen inte lagstiftarens avsikt.

Sedan jag börjat syssla med frågan har jag inte träffat någon som inte tycker att det här är omotiverat och orättvist. Det finns t.o.m. ett sedan 2004 färdigt och remissat lagförslag i en byrålåda på socialdepartementet.

Men ingenting händer. Utom på vissa områden – företrädesvis manligt dominerade sådana – där frågan redan har tagits om hand genom avtal eller lokala uppgörelser. Transport har ett avtal om karensavdrag istället för karensdag med just byrålådans förslagsinnehåll.  Inom Metalls område är det vanligt med samma tolkning lokalt. T.o.m. inom Kommunal har vissa manligt dominerade verksamheter kunnat ingå vissa lokala överenskommelser som mildrar effekterna.

Så varför händer ingenting för de många drabbade inom kommunernas och landstingens vård- och omsorgsområden? Min gissning är att frågan är både för stor och för liten. Den är tillräckligt stor inom den kommunala sektorn för att alla personalansvariga ska kunna se den som en fråga för någon annan. Men den anses inte tillräckligt stor för att lagstiftarna eller arbetsgivarnas förhandlingsdelegationer ska prioritera den. Jag föredrar i alla fall den tolkningen jämfört med att det skulle spela roll att det mest är kvinnor som drabbas och att det i ansvarigas undermedvetna rör sig föreställningar om att det är bra med särskilt skarpa drivkrafter för dem för att hålla sig på jobbet.

Det börjar bli dags att önska trevlig sommar. Till alla dem som har en liten eller stor del i ansvaret för villkoren för den viktiga grupp som gör att t.ex. sjuk- och äldrevård fungerar väl dygnet runt  vill jag skicka med en uppmaning; När vilan börjar övergå till eftertanke och planering av vad som blir viktigt i höst, sätt då ”karensavdrag istället för karensdag” på att-göra-listan. De som är berörda kan fundera på om det krävs lagstiftning eller inte. Svaret är inte självklart men naturligtvis viktigt. Att frågan drivs framåt efter åtminstone sju år i långbänk är en viktig arbetsmiljöfråga för de berörda. Att bli behandlad rättvist och att ansvariga ser och tar ansvar gör att det blir roligare att gå till arbetet.