Kommunals utredare

Varför är skattesänkningar så viktigt för Moderaterna?

Det är sannerligen lätt att trubbas av efter att år ut och år in hört moderata regeringsföreträdare med papegojors enträgenhet upprepa slagordet sänk skatten. Nu är man redo att ta det femte steget i jobbskatteavdraget, hittills har jobbskatten sänkts med 70 miljarder kr. Förutom att de sänkta skatterna under de senaste åren gynnat resursstarka framför utsatta grupper, sänker den förda skattesänkningspolitiken även allmänhetens tilltro till den offentliga sektorn och till gemensamma försäkringslösningar. Det är klart att moderaterna har begripit att det skulle bli på det viset.

Med så uppenbara bieffekter av skattesänkningarna är det intressant att fundera på vilka de grundläggande ideologiska motiven är att ändå driva frågan så hårt. En viktig utgångspunkt är insikten om att varje politiskt parti anser att det råder rättvisa när de skillnader i levnadsförhållanden som finns mellan olika människor är just de skillnader som man anser ska finnas, med utgångspunkt i den ideologi man företräder. Det finns många konkurrerande uppfattningar om vad som är rättvist. Den politiska högern, i alliansregeringens skepnad, framhåller den så kallade behålla-rättvisan. Arbetarrörelsen framhåller jämlikhet.

Behålla-rättvisan innebär att var och en ska ha rätt att behålla sådant som han eller hon skaffat sig på ett rättmätigt sätt.  När högerpolitiker påstår att socialdemokraterna gjort miljoner svenskar beroende av de offentliga försörjningssystemen, så menar de egentligen att skatt och omfördelningspolitik är konfiskation av enskilda individers intjänade pengar. Därifrån är steget inte långt till att dra slutsatsen att även jämlikhet är orättvist eftersom jämlikhet inkräktar på äganderätten – på behålla-rättvisan.

De som förespråkar jämlikhet hävdar att alla människor skall ha samma grundläggande rättigheter och att de tillgångar som gemensamt skapas i samhället ska fördelas så rättvist som möjligt och efter behov. Alla ska vara med och betala efter förmåga och kan räkna med att under olika skeden av livet ta del av de förmåner som välfärdssamhället erbjuder. Jämlikhetens väg innebär å ena sidan att de privata utgifterna för välfärdstjänster blir låga, och å andra sidan att skatteuttaget blir högre än i länder som har en dragning åt behålla-rättvisan. Man kan säga att skattefinansiering mycket tydligt synliggör hushållens samlade utgifter för olika välfärdstjänster och andra försäkringar, utgifter som i annat fall belastar hushållets egen budget – om man har råd att betala.

Är det någon som idag kommer ihåg rapporten En sexa Skåne från 1996, som författades av två numera ledande moderater i Region Skåne. Då pläderade de för att dra ned på den kommunala verksamheten i Ängelholm till ett absolut minimum och att sänka kommunalskatten från knappt 30 till 6 procent. Detta och andra snarlika förslag ledde till en rad misslyckade försök att vinna val till riksdagen.  Det blev nödvändigt för moderaterna att packa om den gamla och trötta ideologin, eftersom erfarenheten visat att om man vill vinna val går det inte att föra en alltför naken skattesänkarpolitik. Med en ny begreppsapparat, till exempel Vi värnar välfärdens kärna har man nu gett legitimitet åt exempelvis de nedskärningar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna som fordrades för att kunna göra stora skattesänkningar. På moderaternas partistämma 1995 kallades värnandet av välfärdens kärna för att ”det offentligas välfärdsåtagande bör begränsas till att garantera medborgarna en grundläggande trygghet”. Inget är nytt under solen.

Moderaterna har lyckats skapat den nedåtgående spiral för välfärden som behövs för att nå det långsiktiga målet med behålla-rättvisan. Nu ökar de ekonomiska och sociala klyftorna, tron på samhället och välfärden krackelerar. På riktigt ser vi nu effekterna av att skattesänkningarna överordnas samhällets och medborgarnas bästa . Rapportering i media om enskilda fall och den ekonomiska statistiken visar att klyftorna ökar. Antalet fattiga barn ökar, liksom klyftorna mellan fattig och rik, mellan sjuk och frisk, mellan arbetare och pensionärer osv. I SCBs inkomstfördelningsundersökning 2009 redovisas torrt att:

De 20 procent i befolkningen med högst ekonomisk standard hade 36 procent av den totala disponibla inkomsten exklusive kapitalinkomster 2009, mot 33 procent 1999. För de 20 procent i befolkningen med lägst ekonomisk standard minskade andelen av inkomsterna från 10,5 till 9 procent mellan1999 och 2009.

 I Timbuktus låt The botten is nådd ställs den motiverade frågan Hur långt kan man gå? Hur lågt kan man sjunka? Hur kasst kan man må? Jag vill hävda att moderaterna, precis som de flesta högerpolitiker i andra länder, inte har för avsikt att leverera ett samhällsystem som inte särbehandlar eller exkluderar, just eftersom utgångspunkten för politiken tas i principen om behålla-rättvisan . Sänkta skatter är själva målet med politiken. I det målet finns inte plats för särskilt mycket empati med dem som far illa.

tisdag 24 maj 2011

Av Peder Unander

KATEGORIER: Ekonomisk politik

TAGGAR: klyftor, Moderaterna, skattesänkningar, Timbuktu