Kommunals utredare
Fakta, analyser och kommentarer
Barns välfärd – en hotad framgångshistoria
”Bertil stod vid fönstret och tittade ut. Det började mörkna. … Bertil väntade på att mamma och pappa skulle komma hem. Han väntade så förskräckligt, så det var konstigt, att de inte dök upp där borta vid gatlyktan, bara för att han väntade så dant.”
I Astrid Lindgrens saga Nils Karlsson-Pyssling är sexåringen Bertil hemma ensam på dagarna. Hans mamma och pappa arbetar i fabriken och hans syster Märta har dött. Det är kallt, ensamt och övermåttan sorgligt.
– Varför är han inte på sexårs?, frågar min son förbryllat. Förklaringen att förr i tiden fanns inte förskoleklass, eller förskola, leder till fler frågor. Var alla barn ensamma hemma? Hur dog Bertils syster? Kan mina systrar också komma hem sjuka från skolan och dö efter en vecka?
Nils Karlsson-Pyssling är en saga, men förutsättningarna för Bertils liv var verkliga i början av 1900-talet. I den nya boken Barnen och välfärdspolitiken. Nordiska barndomar 1900–2000 (Institutet för Framtidsstudier. Dialogos förlag) beskrivs hur radikalt barns liv har förändrats. I dag hamnar Norden i topp på de flesta objektiva mått på barns välfärd. För hundra år var bilden en helt annan: fattigdom, sjukdom och bedrövliga bostäder. Hela 15 procent dog innan de fyllt 15 år. Det var många barn som förlorade ett syskon, eller en förälder, något som är obegripligt för min son.
– Vilken success story!, sa Ursula Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR, när hon kommenterade boken vid seminariet ”Hur framstår nordisk välfärdshistoria ur ett barnperspektiv?” på Institutet för Framtidsstudier i förra veckan. Hon betonade att utvecklingen inte enbart förklaras med en allmän standardhöjning utan att det har gjorts flera strategiska vägval. Ett sådant är den generella välfärden. Alla barn fick rätt till fri tandvård, fri hälso- och sjukvård och mot slutet av århundradet till offentligt finansierad barnomsorg. Barns välfärd blev en offentlig fråga.
Det är under de sista tre decennierna av 1900-talet som förskolor och annan barnomsorg blir viktiga företeelser i barns liv i Norden. I Sverige sågs tidigt barnomsorg som ett stöd till barnfamiljer för att göra det möjligt att kombinera arbete och familjeliv. Förskolorna ansågs även viktiga för barnens utveckling och för att forma samhällsmedborgare, eller som det står i förskolans läroplan i dag, ”grundlägga och förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på”. Motpoolen är Norge där en traditionell syn på mammarollen var vanlig långt in på 1980-talet och det fanns lokala politiker på 1990-talet som menade att det var mammors plikt att vara hemma med barn, fast mer än hälften av de norska barnen fanns i barnomsorg vid det laget. Det var också vanligt att lokala norska myndigheter såg barnomsorg enbart som en kostnad, istället för ett stöd som gör det möjligt för föräldrar att arbeta, försörja sig och betala skatt. Först på 2000-talet satsade Norge på ”full barnhagedekning”. Det målet nåddes 2007.
Spänningarna från barnomsorgens historia i Norden lever än. De syntes tydligt i reaktionerna på Kommunals rapport Alla andra hämtar tidigt, publicerad 7 mars i år. Det stora flertalet som reagerade kände igen sig i skammen över att hämta sent på dagis. Den oro Kommunal känner för att förskolan i allt högre grad blir en skola, under en kortare tid av dagen, bekräftades. En barnskötare från en mindre ort i Sverige skrev till mig att på hennes förskola är de 7,5 barn per personal. Varken barn eller personal orkar med att barnen är där hela dagar. Det verkar finnas en del lokala svenska politiker som enbart ser barnomsorg som en kostnad, inte en nödvändig infrastruktur för att samhället ska fungera.
Men några som reagerade hävdade bestämt att föräldrar bör hämta tidigt, i synnerhet föräldrar som lever i par. En kvinna sa att det bästa för barnet är att bli hämtad tidigt för att vara hemma med en förälder och dessutom skulle det bli lugn och ro på förskolan för barn till ensamstående föräldrar, som måste hämta senare. Hela 1900-talet ekade i hennes syn – från de första offentliga daghemmen som endast var till för ensamstående mammor till norska lokalpolitiker på 1990-talet.
De strategiska vägval som gjorts för barns välfärd är inte huggna i sten. Den svenska barnomsorgsmodellen, med en barnomsorg som är bra för barnen, föräldrarna och samhället, behöver försvaras. Och utvidgas till att gälla även för barn vars föräldrar arbetar på obekväm arbetstid. Rapporten Alla andra hämtar tidigt visar att var tredje kommunalare med småbarn inte kan jobba heltid med de öppettider förskolan har.
Bristen på barnomsorg när föräldrar behöver den får samhällsekonomiska konsekvenser. Det är framför allt LO-kollektivet som har schemalagd arbetstid utanför kontorstid. Hälften av Kommunals medlemmar, 250 000 personer, jobbar deltid. Nio av tio av dessa är kvinnor. De tjänar mindre pengar och betalar mindre i skatt än vad de skulle kunna göra, om de hade möjlighet att arbeta heltid.
Det finns alltså inte så många Bertil som står i lägenheter i dag och väntar ”så dant” på att mamma och pappa ska komma hem. Istället betalar svenska kvinnor med sämre inkomst, sämre utvecklingsmöjligheter på jobbet och i förlängningen sämre pension, för att det inte finns barnomsorg när de behöver. Sagan om Bertil slutar lyckligt, och visst låter det underbart att krypa in under sängen, sätta pekfingret på en spik och säga ”killevippen” för att plötsligt bli liten som en pyssling och kunna klättra ned i ett råtthål med en ny pysslingkamrat. Men jag tror de flesta verkliga barn hellre sitter i en barnskötares knä och läser Nils Karlsson-Pyssling tills deras föräldrar kan hämta dem.
torsdag 5 maj 2011
Av Ulrika Lorentzi
Utredningsenheten
