Kommunals utredare

Anställningskostnad – En kalkylmodell för redovisning av anställningskostnader vid timanställning (2002)

Att ha timanställda är betydligt dyrare än att tillsvidareanställa personal. Det visar en rapport som docent Paula Liukkonen gjort för Kommunals räkning, där hon utarbetat en unik kalkylmodell. I beräkningen ingår inte bara lönen utan också kostnader som rekrytering, glapptid mellan tjänster, personalrörlighet, brist på arbetsmotivation och kundnöjdhet. Att anställa en tillsvidareanställd kostar utöver lönen 4.125 kronor, medan den timanställde kostar hela 7.221 kronor. Detta visar Paula Liukkonen genom att använda kalkylmodellen. Modellen utgår från arbetsgivarens faktiska kostnader för anställningen. -Det finns en hel del osynliga kostnader kopplade till timanställningar. Kostnaden blir mycket hög när man byter personal stup i kvarten. Att den var så hög blev en överraskning också för mig, trots att jag länge forskat kring liknande frågor, säger hon.

När Paula Liukkonen jämför nyttan mellan att fast anställa och att ringa in vikarier ingår inte bara raka uträkningar som glapptid och personalrörlighet. Hon talar också om andra ”kostnadsdrivare” – det är sådant som arbetsmotivation, arbetsskador, brukarnytta och sjuknärvaro på arbetsplatsen.

– Jag blev förvånad över att så mycket av arbetsledarnas tid går till inskolning och introduktion. Det är ett enormt extraarbete som läggs ner, säger Paula Liukkonen.

– Här finns också en förklaring till varför så många flyr vården, fortsätter hon. Den fasta personalen har inte full kontroll över sitt arbete när människor byts hela tiden. Det blir en enorm extraansträngning för övriga personalen.

Osynliga timanställda

Här är några av de slutsatser som Liukkonen drar i sin rapport:

Det saknas uppgifter om åldersfördelning, anställningstid, rörlighet och kompetens för de timanställda – ofta finns inte ens statistik över hur många de är. Men jämställdhetslagarna och arbetsmiljölagen gäller också för timanställda, och för att lagarna ska kunna tillämpas på dem behövs dessa uppgifter.

”Osynligheten visar våra attityder mot de svagaste grupperna på arbetsmarknaden”, konstaterar Liukkonen och trycker på att timanställda måste in i personalstatistiken.

De timanställda har nästan ingen sjukfrånvaro jämfört med dem som har fast tjänst. Timanställda vågar inte vara borta och säger sig heller inte ha råd att tacka nej till jobb. De går till jobbet fast de är sjuka – och orkar knappast göra ett fullgott arbete. Just i samband med ohälsa diskriminerar anställningsformen timanställda, menar Liukkonen. Detta måste också diskuteras ur ett etiskt perspektiv: Ska vi acceptera att någon tjänar på andras olycka?

De timanställda sägs också ha få arbetsskador. Men det tycks till en del bero på att de inte vet till vem de ska vända sig för att anmäla en skada. Dessutom är det svårt att visa vid vilken arbetsplats skadan inträffade, eftersom de timanställda byter arbetsplats ofta.

Timanställning är ett sätt att bekanta sig med ett yrke. Rörligheten är stor i yrken med många timanställda och yrkeskunskaper går förlorade. Liukkonen ställer sig frågan om det är detta som har lett till förändringar av attityder inom omsorgen. En slutsats blir att timanställdas utbildningsnivå och tidigare yrkeserfarenhet måste följas upp bättre.

Brukarna drabbas

Hälften av de timanställda som började i kommunerna 1996 försvann inom tre år. Det visar att många inte trivs med sina anställningar – och detta medför oftare problem med lämpligheten och inställningen till arbetet. Kompetensen för timanställda och andra visstidsanställda i vården ska redovisas på samma sätt som för de fast anställda, menar därför Liukkonen. Även de som jobbar kort tid ska vara kvalificerade för arbetet.

Överlappningstiden är viktig. Många timanställda berättar att de aldrig fått gå parallellt med den som tidigare haft arbetet.

Timanställda omsätts mer än andra – men det finns ingen statistik över timanställdas rörlighet. De bör finnas med i statistiken och räknas som en egen grupp. Dessutom bör man redovisa det antal arbetspass som timanställda gör. Om passen räknas om till antal årsanställda får man ett mått på timanställningens omfattning.

Många besparingar och nedskärningar drabbar brukarna, som tålmodigt lider. Glapperioderna – perioder då det saknas personal – drabbar brukarna. Det är viktigt att lyssna till kundens upplevelse hur tjänsten genomförs, menar Liukkonen och tar med kundnöjdheten som en del i kalkylmodellen.

– Det är dags att fundera över mer långsiktiga lösningar. Detta är inte försvarbart rent ekonomiskt och inte heller bra för mottagarna av vård och omsorg. Förmodligen har äldre människor dessutom större behov av kontinuitet. Att ständigt byta personal är förkastligt i den här verksamheten, säger Paula Liukkonen.

Fotnot:
Paula Liukkonen har gjort rapporten dels genom intervjuer med anställda, gruppledare och högre chefer i kommunerna, dels utifrån statistik och med sin egen och andras forskning som grund. Publicerad 2002. Paula Liukkonen är docent vid Stockholms universitet och Tekniska högskolan i Tammerfors.