Svenska myndigheter möjliggör slavvillkor när assistansanvändare åker på semester
Görs det någon risk- och konsekvensanalys av arbetsgivaren när personliga assistenter ska jobba i andra världsdelar, skriver Annelie Carlsson, regionalt fackligt ombud inom personlig assistans i ett blogginlägg.
Fortsätt läsa
Jag fick ett mejl från Afrika, från en personlig assistent som är på arbetsresa där med en assistansanvändare. Assistansanvändaren lever sin dröm, medan fem assistenter lever en mardröm.
Jag får ett foto inifrån minibussen. Där sitter assistansanvändaren i en rullstol och assistenten som jobbar sitter bredvid, i en hopfällbar fiskestol. Hela bussen är full med packning. Alla fem assistenter är med i bussen. Den här dagen börjar bilresan klockan sju på morgonen.
Bussen skakar och kränger längs gropiga grusvägar. De möter nästan inga andra bilar alls, min mejlande vän tror att det är hundratals mil till närmaste sjukhus.
Under brännande sol bär assistenterna sedan assistansanvändaren, dennes ryggsäck, hostmaskin, andningsmaskin samt en manuell rullstol genom öken till någon sevärdhet. Assistansanvändaren kräver att rullstolen ska med, trots att den ändå inte går att rulla genom sanden.
Assistenterna vandrar och kånkar i tre timmar och vattnet i flaskorna de fått av chauffören tar slut. En annan chaufför som de inte känner ger assistenterna en av sina.
Det är cirka 40 grader och förmodligen mycket vackert.
Efter tolv timmar checkar de in på nästa hotell. Likt Askungens elaka styvsystrar ropar assistansanvändaren ständigt och ber om olika favörer. Köp, lyft, hämta, kom, sitt, lyssna, gå hit och dit. Det spelar ingen roll vems arbetspass det är. Så assistenterna börjar be om rum längre bort och smyger på stan för att inte riskera stöta ihop med assistansanvändaren på sin obetalda tid.
AC:n verkar inte fungera och det är omöjligt att sova i rummet. Min mejlvän, som jobbade föregående natt och sedan varit på resa hela dagen, ligger och vrider sig när mobilen ringer klockan fyra på morgonen. Det är kollegan som ber om hjälp. Kollegan kräks och är nu helt utmattad.
Så min mejlvän går upp och jobbar i stället för honom. Trots att han inte sovit alls och trots att hans eget pass börjar om tre timmar. För någon måste göra jobbet. Någon lever sin dröm på resa i Afrika och fem assistenter lever i en mardröm.
De är såklart försäkrade av arbetsgivaren, men när kollegan uppsöker läkare så vill läkaren ha betalt i cash. Kollegan har inga pengar så han får låna. Självklart kommer arbetsgivaren betala tillbaka pengarna när de är åter Sverige. Om han har kvar kvittot.
Och om de överlever, tänker jag. Assistenterna förväntas kunna sova under dessa bumpiga bilresor före nästa arbetspass. Den som jobbar under bilresorna och sitter i den där fiskestolen skulle bli rejält skadad om olyckan är framme. Hundratals mil från närmaste sjukhus.
Nu har de varit på resa i två veckor och de har tre veckor kvar. De är fast i Afrika i en annan människas dröm och de är rädda att assistansanvändaren ska bli än mer elak om de kontaktar arbetsgivaren i Sverige. Så de jobbar på så gott det går och när de äntligen sätter sin fot på svensk mark igen tänker de säga upp sig.
Men man får väl anta att arbetsgivaren gjorde någon slags riskbedömning innan resan gick till Afrika. Att en risk och konsekvensanalys av flytten av arbetsplats genomfördes. Frågan är hur? För arbetsgivaren har varken kontor eller platschef i den världsdelen och något skyddsombud finns inte heller för den nya arbetsplatsen.
Flera myndigheter har ändå möjliggjort den här assistansanvändarens dröm. Jag har svårt att tro att de ville förvandla den till assistenternas mardröm. Likväl händer det.
Om och om igen.
Annelie Carlsson
