Elisabeth Antfolk: I mitt yrke som undersköterska inom hemtjänst och äldreomsorg, där dör vi inte av att ramla ner från en byggnadsställning.

Vi dör långsammare än så, både kroppsligt och själsligt då vi jobbar inom ett område vars starkaste prägel är en konstant obalans mellan krav och resurser.

I min och mina arbetskamraters verklighet utförs arbetet i en miljö där man minst av allt skulle behöva vara en akrobat för att ta sig fram, under handfat eller man står utanför duschkabinen och ska duscha någon som befinner sig på insidan av den. Och man ska klättra runt möblerna som är i vägen för sängen där man ska utföra omvårdnad. I vår verklighet kan kunden vägra att använda hjälpmedel som ska underlätta för mig och mina arbetskamraters dagliga arbete. Som sjukhussängar, rullatorer, liftar och annat. Ibland av rent estetiska själ, för att hjälpmedlen inte matchar resten av inredningen i bostaden.

I vår verklighet går individens rätt till självbestämmande före arbetsmiljön. Och i vår vardag utgör den fysiska arbetsmiljön ofta stora skaderisker både för dem vi hjälper men också för oss själva. Nära våra kroppar slutgiltigt har gått sönder, då är vi överflödiga för inom vård och omsorg finns i princip aldrig några omplacerings eller rehabiliteringsmöjligheter. Vi blir plötsligt oattraktiva både hos vår egen arbetsgivare men även på övriga arbetsmarknaden. Snabbt utbytbara och ersättliga för arbetsgivaren och kanske för alltid förbrukade på resten av arbetsmarknaden.

I vår verklighet är all verksamhet tidsstyrd och krontalsbestämd. Människor som inte själva arbetar i vår bransch bestämmer hur många kronor en frukost, en dusch eller påklädning är värd. Och hur lång tid det får ta, som om våra vårdtagare vore en teknisk del i ett produktionsband där man ställer in en maskin på exakt hur lång tid just den biten får ta för att bli klar.

Om vi får välja själva så tar alla insatser sin faktiska tid eftersom vi jobbar med livs levande människor. I takt med införandet av ett produktionstänk i omsorgen har vi också infört system där vi dokumenterar ihjäl oss. Den insats finns inte som undslipper den sociala dokumentationen. I vårt arbete, där kan en arbetsdag förstöras av att en gammal människa är hård i magen och behöver längre tid för toabesöket än den biståndsbedömda tiden. Om tiden för insatsen överskrids med mer än tio procent måste vi dokumentera orsak och motivera beslut att stanna längre i lägenheten. Om min dokumentation inte är tillräcklig då kanske min arbetsgivare inte får betalt för det allt för långa toalettbesöket, men de har fortfarande mina lönekostnader.

Att stå utanför toadörren och titta på klockan och tänka på förseningarna som uppstår medans någon gör något så grundläggande som att sköta magen ger mig och mina arbetskamrater panik. Att lämna någon som fortfarande har behov av oss, kanske att man slår sig ned på sängen och håller i någons hand, eller sitter och kan vara ett lyssnade öra, eller ge någon en smekning på kinden i lugnande syfte hos en ångestfylld person. Att inte kunna vara något av detta ger oss också panik.

I vår yrkesroll är känslan av otillräcklighet den mest närvarande känslan av alla känslor.

Vi jobbar alla tider, vi jobbar långa pass och korta pass. Delade turer, dagar, kvällar, nätter och helger. Vi är de som håller Sveriges välfärd igång dygnet runt, året runt. Men vi är också dem som i förlängningen blir de främsta offren för en konstant underfinansierad välfärd

Från LO-seminarium om dödsolyckor i arbete 2019-03-12

Elisabeth Antfolk
Sektionsordförande
Kommunal Stockholms län sektion Privat vård och omsorg

Inga kommentarer

Innan du kommenterar, läs våra regler för kommentarer.