19 månader som ordförande för Kommunal Stockholms län
Den första riktigt tuffa effekten var höjning av egen avgiften till a-kassan. Höjningen av fackavgiften tog de få kronor jag hade över för att kunna köpa vinterskor eller andra viktiga saker till barnen. Jag levde på kredit. Det fanns ingen annan utväg.
Jag är en arbetarunge. Jag är en stolt och ödmjuk arbetarunge. Min mamma, hårt slitande postkassörska med overkligt låg månadslön, min pappa invandrare från Finland på 70-talet, som så många andra, industriarbetare på Scania i Södertälje.
Jag fattade inte när jag var liten att vi var fattiga. Mina föräldrar slet hårt för att vi syskon inte skulle påverkas av hur lite pengar vi hade, de slet och grälade för att ekonomin inte gick ihop. Med vuxna ögon inser jag idag hur fattiga vi var.
Jag minns vår kost, pannkaka, blodpudding och lax. Ibland en och annan sjöfågel. Laxen var antagligen ett välkommet tillskott då mina farbröder arbetade på fiskodling, och när vi kom hem från Finland hade vi alltid lax att se fram emot länge.
Jag minns oxå min nioårsdag. Jag önskade mig mest av allt en cykel. Alla andra hade ju det (sen att jag inte kunde cykla var egalt). Jag minns att jag hörde dem en kväll, dämpat diskutera hur de skulle kunna avvara några kronor för att för att jag skulle kunna få en cykel. Jag hörde dem prata om vad vi kunde avvara, kunde mamma sy Stoffes shorts istället för att köpa, kunde pappa tänka sig att inte gå till grannen och klippa sig denna månad eller om det fanns möjlighet att någon av dem tog några extra pass.
Jag var helt övertygad, helt säker på att jag inte kunde få en cykel. Men döm min förvåning när jag på födelsedagsmorgonen fick en begagnad omlackerad cykel. För mig var det den finaste cykel man kunde få. Den grymaste snyggaste. Jag är än idag så otroligt tacksam och ödmjuk inför deras slit.
I min tidiga tonår insåg jag att allt inte var bra mellan mamma och pappa. Spänningarna och bråken avlöste varandra. Mamma började sova på en madrass på golvet. I efterhand inser jag varför.
Hon hade inte råd att skilja sig. Det tog 1 år innan hon kom iväg. Och med henne vi syskon.
En annan fas av min uppväxt tog vid och plötsligt fick jag bli vuxen. För att ha råd med hyran och mat till oss behövde hon jobba jämnt. Vartenda extra pass tog hon. Jag undrar än idag varför hon inte berättade för oss hur det var. Jag tror att hon precis som jag i min roll som mamma ville skydda oss barn. Skydda oss mot det tuffa i verkligheten. Hon lyckades.
Det blev ett ganska tufft uppvaknande när jag själv stod i samma sits som min mor. Barnskötare med overkligt låg månadslön i en relation som inte gjorde mig, min man eller barnen lycklig. Han hade råd att försörja sig och barnen på sin lön. Inte jag. Men jag bestämde mig för att min mors långa utväg inte skulle upprepa sig.
Som att det inte var nog röstade svenska folket in en borgerlig regering 2006.
Sedan kom försämring efter försämring.
Att få ihop pengar till ett SL-kort var svårt, men jag behövde ju komma till jobbet. Att gå till tandläkaren var en utopi och att behöva köpa den billigaste maten och inte kunna ge grabbarna glass på semestern gör fortfarande ont.
Men jäklar anamma, där vaknade mitt samhällsengagemang på riktigt. Var det verkligen det samhället jag ville lämna till mina barn?
Med engagemanget kom också orken att drömma. Drömma om hur jag tycker politiker måste genomföra reformer som på riktigt skapar skillnad för mig, mina barn, nu och för framtiden. Ett socialistiskt samhälle där var och en bidrar efter förmåga till var och en efter behov. Jag kan inte tänka mig en finare eller mer naturligare tanke om visionen av hur samhälle ska vara.
Jag har det enormt mycket bättre idag. Det är jag otroligt ödmjuk inför. Men jag glömmer inte. Och jag slutar inte drömma.
Jag drömmer om ett samhälle där alla har råd att försörja sig själv. Att ingen ska vara beroende av någon annan för att klara sig, ingen ska behöva stanna kvar i en dålig, destruktiv relation för att man inte har råd att leva själv. Och ingen ska behöva leva på lånade pengar för att deras lön är för låg.
Jag drömmer om att inte ha ont i magen över att jag måste gå till tandläkaren för att jag kanske inte har råd. Jag drömmer om att mina barn aldrig någonsin ska behöva uppleva den skamfyllda känslan att inte kunna fixa tänderna.
Jag drömmer om mer ledig tid med min familj, mer semester eller något förkortad arbetstid.
Och jag drömmer om ett samhälle där föräldrar inte ska behöva välja mellan glass eller en SL biljett.
Vi har en valrörelse framför oss. En valrörelse som på enormt många sätt kommer påverka din och min vardag, som kommer påverka Kommunals medlemmars vardag.
Kommunal kommer att driva frågan om ökade resurser till välfärden, hur dessa resurser används effektivt och att vinstuttagen ur välfärdens verksamheter ska begränsas.
Utan facklig-politisk samverkan hade det inte blivit någon medbestämmandelag, ingen semesterlag och heller ingen utbyggd välfärd.
Och det är genom att beskriva verkligheten, berätta historierna, genom samtal som vi i Kommunals Stockholms län kommer genomföra den bästa valrörelsen någonsin.
Det är så vi ser till att våra drömmar kan uppnås och bli verklighet.
Det är så vi vinner val.
Det är så vi ser till att Kommunals medlemmars vardag blir bättre.
Olof Palme sa ”Samhället är människans verk, om något är fel kan vi ändra på det tillsammans.”
Jag vet att vi kan!
Jessica P Klemetsson
Ordförande
Kommunal Stockholm län
