Jag kan mitt yrke. Jag är proffs på det. Helt enkelt ett barnskötare-proffs! Omsorgen, lärandet och inte minst uppfostran av barn. Trots min frånvaro från förskolan för mitt fackliga uppdrag i några år, så känner jag mig stärkt av just det. Bara några timmar in i arbetsdagen så är jag barnens fröken, en trygghet, problemlösare, förebild och lärare. Mina arbetskamrater som också är proffs förgyller min dag. Några med i facket, några inte. De flesta tycker facket är osynliga, långt borta. Några undrar om facket verkligen skapar skillnad. Någon ser sig själv och sin egen drivkraft, men ingen tänker på kollektiv kraft. Motkraft om så behövs. Eller lite bromskraft kanske.

Vad har hänt sedan sist i min och sektion Skola-service resa Håkans vrede?