När får vi nog av för hög arbetsbelastning?
Sedan jag började arbeta i förskolan i början av 2000-talet kan jag konstatera att arbetsvillkoren för en barnskötare inte nämnvärt förbättrats. När jag fick min anställning var det tillsvidareanställning som var det enda alternativet för min arbetsgivare. Jag kanske var av en annan åsikt då, 19 år gammal. Men det var ”take it or leave it”.
Idag mer än 10 år senare är jag mer än glad över mitt val då (jag tog tjänsten) med tanke på situationen i dagens förskola. Barngruppernas storlek var redan då orimligt stora i mitt tycke. Hur skulle vi hinna se varje barn? Inte ur ett lärande syfte, utan ur ett trygg omsorgs-perspektiv och ett sunt förnuft-perspektiv som åtminstone för mig talar om att ingen människa ska behöva bli bortprioriterad när man vill uttrycka en förtjusning, oro eller ett behov. Mer viktigt ur perspektivet tröttheten och ljudkänsligheten som uppstår efter en stressig högljudd 8 timmars arbetsdag. Tröttheten och ljudkänsligheten som gjorde att jag som 19-åring bävade för att komma hem till sambon som ville prata om sin dag eller inför att kompisarna ville komma över på en kaffe. Jag kan bara konstatera att det som var min upplevelse då känner allt för många barnskötare idag, fortfarande, varje dag! Antalet visstidsanställda barnskötare ökar, barngruppernas storlek är fortsatt höga, 19,4 barn per avdelningen i Stockholms läns kommuner (Källa: 2014 rapporten Trygga famnar är inte utbytbara Kommunal). Och sjukskrivningstalen på grund av stress är nu den vanligaste orsaken till sjukskrivningar (Källa: Försäkringskassan). Jag tror att många av er känner igen er av min beskrivning.
Min fråga är hur länge ska vi låta detta fortgå? Och kan vi göra något åt det?
Jag har antagligen inte hela lösningen. Men jag hoppas att jag kan bidra med någon konkret beståndsdel. Mitt och Kommunals bidrag till debatten är att lyfta skyddsombuden och behovet av att vi blir fler skyddsombud. Tänk om vi kunde ta all drivkraft vi har och använda den konkret på våra arbetsplatser? Antingen genom att själv räcka upp handen och säga ”Jag vill driva arbetsmiljöfrågorna som skyddsombud” eller genom att räcka upp handen och säga ”Jag stöttar mitt skyddsombud”. Att vara fackligt förtroendevald i en redan tuff arbetsmiljö kan kännas oerhört betungande. Kanske till och med avskräckande. Men för att få politiker att tillsätta mer resurser måste vi påminna de folkvalda i de politiska nämnderna om deras arbetsmiljöansvar. De kan delegera ansvar till chefer, men ytterst är det de som är ansvariga för hur vi mår. En arbetsgivare är skyldig att agera om det föreligger risker för ohälsa eller olycksfall på en arbetsplats. Uppenbarligen har våra chefer inte rätt förutsättningar för att kunna genomföra det lagstiftaren ställer som krav ofta i form av för lite resurser. Pengar, pedagoger, lokaler och så vidare. Och det är här skyddsombuden måste träda in. Skyddsombudets roll är att agera om arbetsgivaren inte gör det. Vi måste ställa krav på att skyddet mot ohälsa och olycksfall följs. Krasst ställa krav på att vi ska må bra på jobbet, så bra så vi kan komma hem och ha energi till träning, prata med sambon och orka umgås med våra vänner. Och orka jobba där i ett helt arbetsliv. Om vi som skyddsombud agerar och inte får gehör så måste vi våga driva det vidare till Arbetsmiljöverket.
Tänk om vi alla här samtidigt sa nej till ytterligare barn i en redan stor barngrupp om resurser inte tillförs? Tänk om vi gjorde det som exempel i hela Stockholms läns samtliga kommuner samtidigt? Eller i hela landet? Skulle våra politiker agera då? Skulle vår fråga hamna på opinionens dagordning då? Jag är övertygad om att det skulle ske. Kommer ni ihåg debatten om arbetskläder för hemtjänstpersonal? Den frågan hamnade på dagordningen efter att ett antal skyddsombud inom Kommunal drev frågan samtidigt, först gentemot sin arbetsplats och när kravet inte hörsammades drev de frågan vidare till Arbetsmiljöverket. Där fick skyddsombuden rätt. Och trots att frågan fortfarande inte slutligen avgjorts i högsta instans så har flera tusen undersköterskor och vårdbiträden idag rätt till arbetskläder.
Är det dags att vi gör detsamma?
Jessica P Klemetsson
Ordförande
Kommunal Stockholms län
