Malin Ragnegård – Förbundssekreterare Kommunal

Den där ilskan som driver oss framåt

Den där ilskan som bubblar i en och får fart med enorm kraft känner nog många av er igen. Det där som kickar igång någonting som inte går att hejda. För de flesta av oss med ett stort engagemang så är jag säker på att det finns en hög igenkänningsfaktor. Ilskan över orättvisor och över det som känns i magen att det är helt fel. Det som går emot alla ens värderingar och som självklart borde vara helt annorlunda.

I över 20 år har jag engagerat mig för att jag är övertygad om att det går att förändra och för att jag vill vara en del av den förändringen. Vänt ilskan till fokus, strategier, kraft och ett jäkla driv.

Den allra största drivkraften för mig kan sammanfattas i klass och kön. Att människor behandlas på ett visst sätt, ett sämre sätt, enbart på grund av just klass och kön. Det finns oändligt många exempel så det är ju långt ifrån några tillfälligheter. Det handlar om vilka förutsättningar du får att utföra dina arbetsuppgifter på ett bra sätt. Att du kan känna dig trygg och säker på din arbetsplats. Att dina åsikter och dina yrkeskunskaper blir tagna på allvar. Att din kompetens värdesätts. Det handlar om lön, arbetsvillkor och status.

Tänk dig att ha yrkesutbildning och lång arbetslivserfarenhet men när du kommer med förslag på hur arbetet skulle kunna organiseras på ett bättre sätt så viftas det bara bort. Beslut om det du kan på dina fem fingrar tas över ditt och dina kollegors huvuden, ofta av andra som aldrig har utfört arbetsuppgifterna själva. Du ger precis allt och lite till för att göra ett så bra jobb som möjligt, ibland på bekostnad av din egen hälsa och fritid – men när du föreslår förbättringar så finns det aldrig utrymme i budget.

När jag härom dagen pratade med en undersköterska i hemtjänsten som berättar om hur arbetstider förändras och tas bort med kort varsel, att det inte finns tid att förflytta sig mellan de olika besöken och att glädjen och stoltheten över det viktiga arbetet sakta börjar försvinna på grund av utmattning – då kommer den igen. Ilskan. Drivkraften.

Helst vill jag bara skrika: Ta ingen skit! Men det är lätt att säga och svårare att göra när du är vikarie och känner dig ensam.

Det är då världens bästa ide kommer in i bilden. Facklig organisering.

Att alla på arbetsplatsen går med i samma förening, organiserar sig och snackar ihop sig. Att faktiskt mäkta med att avsätta några timmar en kväll på att träffas och enas i vad som behöver göras. Öka kunskapen i vilka rättigheter och möjligheter som finns för att få en förändring.

Välja fackliga ombud som får utbildning och mandat. Ta hjälp av andra i föreningen. Backa varandra och inte ge upp. Tro på vår förmåga att lyckas.

Den här övertygelsen är det som driver mig. Vår gemensamma styrka. Att vi finns där för varandra när det känns läskigt eller svårt.