Mina tankar

Tankar från Vänervästs ordförande

Det är vår tur nu!

 Så länge jag har varit aktiv i det fackliga arbetet har det varit viktigt för mig att ha ”en fot kvar” i yrkeslivet. För mig handlar det om att hålla mig uppdaterad om utvecklingen inom mitt yrke och att regelbundet få utföra och träna på de uppgifter jag är utbildad för att göra. Men det innebär också att jag får delta i arbetet med mina kollegor och uppleva hur villkoren som vi har påverkar oss i vår vardag. Jag kan tack vare det vara en bättre företrädare för medlemmarna i Kommunal. 

Denna sommar var inget undantag. Fyra veckor under semesterperioden tog jag på mig arbetskläderna och rollen som undersköterska på min arbetsplats inom hemvården. Jag upplever själv att jag har en bra arbetsplats och fantastiska kollegor som alltid får mig att känna mig välkommen. De uppskattar att jag delar jobbet med dem emellanåt och att jag faktiskt vill veta hur de har det. Även om mycket fungerar bra och vi har ett bra klimat så har vi som många andra inom äldreomsorgen en tuff situation och vi diskuterar ofta våra villkor när vi får en stund över. 

 

Villkoren – stressiga och oattraktiva

Våra samtal i sommar har egentligen inte handlat om något nytt utan mer om hur ännu mer pressat och sårbart vårt arbete blivit år efter år. Minutstyrning, delade turer, brist på återhämtning, otrygga anställningar och låga löner är några av de villkor som gjort jobbet allt mer stressigt och oattraktivt. Denna sommar har dessutom varit extra påfrestande för många av oss inom vården och omsorgen. Bristen på vikarier, som blir allt mer alarmerande, och Coronapandemin har inneburit övertidsarbete, indragna och flyttade semestrar och tungt jobb i varm och obekväm skyddsutrustning. Kommunals medlemmar har verkligen gett allt i sommar för att få verksamheterna att fungera!

 

Gillar sina jobb men tappar glöden

Men många är nu uppgivna, trötta och slitna. En del funderar på att byta yrke eller på att gå i pension i förtid. Samtidigt vittnar många om att man i grund och botten gillar sitt jobb. Att få jobba med människor och få bidra till att göra något bra för någon annan är oerhört meningsfullt. Därför är det så sorgligt att sommar efter sommar höra hur allt fler tappar glöden och lusten för något som de egentligen älskar att jobba med och som är så viktigt för samhället.

 

Vi är inga robotar

Men jag kan förstå och delar deras frustration. De fyra veckor jag jobbade i sommar var jag ofta helt slut efter mina arbetspass. Min tid är styrd och begränsad, skyddsutrustning som ska av och på, tidiga morgnar efter sena kvällar, delade turer, och mycket information som ska hanteras och dokumenteras. Det är stressigt och det är brist på återhämtning. Vi på jobbet samtalar om att tiden för de äldre och deras individuella behov får ta allt mindre plats i vår yrkesutövning och vi känner oss otillräckliga i mötet med människan. Vi valde ju dessa yrken just för att vi är bra på att bemöta människor. Men inte som robotar.

 

Jag ger inte upp!

Någonstans mitt i samtalen tänker jag att det inte kan få vara så här. Det är ohållbart. Det driver och engagerar mig och jag ger inte upp. Vi kan aldrig acceptera att det blivit så här och vi måste göra något åt det. För de vi vårdar, för oss själva och för kommande generationer. Jag hoppas och tror att Coronapandemin blivit en verklig ögonöppnare för många, framförallt för de som fattar beslut i vårt samhälle, om vilka viktiga jobb Kommunals medlemmar utför i samhället. Men vi måste fortsätta kämpa och tjata. Vi måste ha mer resurser och villkoren måste bli bättre om vi ska ha en fungerande välfärd i Sverige i framtiden.

 

Avtalsrörelse – nu håller vi ihop!

Hösten avtalsrörelse kommer att bli oerhört viktig och ett kvitto på värdet av våra insatser. Och vi måste ta oss an avtalsrörelsen tillsammans. Vi ska stå eniga och vi måste stå på oss för att visa att utan oss stannar Sverige. Det är ingen som ska ta oss för givna för vi har bestämt oss. Jag kommer stå redo och jag hoppas att ni också är redo för – nu är det vår tur. Du som är medlem i Kommunal kan hjälpa. Se till se till att dina kollegor är medlemmar och om de inte är det – värva dem. Vi måste vara många för att bli starka. Skriv på Kommunals upprop, skriv insändare och gör er röst hörd!

 

Alla insatser för att nå vårt mål är viktiga, stora som små!