Förbundsjuristen

Här resonerar Phillip Eldon kring aktuella frågor

Konsten att tolka

I detta inlägg diskuterar jag hur Försäkringskassans, förvaltningsrätters och kammarrätters tolkning av sjukersättningsreglerna förhåller sig till Högsta förvaltningsdomstolens tolkning av samma regler.

Det råder ingen tvekan om att 2008 års ändringar av reglerna för sjukersättning innebär en skärpning i förhållande till vad som gällde tidigare. Men de begrepp som används i lagstiftningen på socialförsäkringsområdet är sällan precisa, vilket öppnar upp för olika tolkningar. Till detta bidrar otydliga och knapphändiga uttalanden i regeringens propositioner som ligger till grund för denna lagstiftning. Det finns ofta ett bedömningsutrymme när Försäkringskassan och domstolar ska tillämpa lagstiftningen. Det sagda gäller inte minst de sjukersättningsregler som gäller sedan 2008.

Med detta sagt är Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) dom den 11 oktober 2019 i mål nr 707-19 en i raden som illustrerar hur Försäkringskassan, förvaltningsrätter och kammarrätter väljer de striktaste tolkningarna av lagstiftningen. Med detta menar jag att de ofta väljer de tolkningar som innebär en mycket snäv begränsning av den personkrets som kan komma i fråga för sjukersättning. Att Försäkringskassan och domstolar sällan redovisar de överväganden som ligger bakom en viss tolkning gör också att det är svårt att förstå hur de har kommit fram till just den tolkningen.

Exempelvis valde Försäkringskassan tidigt att tolka begreppet stadigvarande nedsatt arbetsförmåga så att det krävdes att arbetsförmågan var nedsatt permanent eller livslångt. Många förvaltningsrätter och kammarrätter anslöt sig okritiskt till den uppfattningen. Men i två domar från 2011 klargjorde HFD att begreppet inte ska tolkas så snävt (HFD 2011 ref 63 I och II). Att stadigvarande betyder att arbetsförmågan ska vara nedsatt under lång tid är ganska uppenbart. Men de sparsamma och otydliga uttalandena i propositionen hade inte behövt tolkas så strängt som Försäkringskassan gjorde.

HFD:s domar från 2011 visar också att det inte är ett krav att rehabilitering faktiskt genomförts för att sjukersättning ska kunna beviljas. Men före domarna tolkade Försäkringskassan reglerna så att sjukersättning inte kan beviljas förrän rehabilitering genomförts. Inte heller här hade Försäkringskassan behövt tolka reglerna på det sättet. I en senare dom från 2013 förtydligade HFD vad kravet på rehabilitering betyder (HFD 2013 ref 44). Vad som kanske är mest iögonfallande här är att Försäkringskassan och flera förvaltningsrätter och kammarrätter i praktiken fortfarande kräver att rehabilitering faktiskt måste ha genomförts för att den försäkrade ska kunna få sjukersättning.

Och nu har HFD i sin dom den 11 oktober 2019 alltså förklarat att begreppet förvärvsarbete på arbetsmarknaden innebär en avgränsning av den krets av arbeten på arbetsmarknaden som bedömningen av arbetsförmågan ska göras mot. Det kan jämföras med den tolkning som Försäkringskassan och förvaltningsrätter och kammarrätter i princip alltid gjort, nämligen att bedömningen av arbetsförmågan ska göras mot alla arbeten på hela arbetsmarknaden.

En iakttagelse som kan göras här är att förvaltningsrätter och kammarrätter visar upp en mycket stor följsamhet mot Försäkringskassans tolkningar. Det vore önskvärt om domstolarna i större utsträckning kontrollerar Försäkringskassans beslut och grundar sina ställningstaganden på noggranna och självständiga analyser av gällande rätt.