Förbundsjuristen

I detta inlägg diskuterar jag hur Försäkringskassans, förvaltningsrätters och kammarrätters tolkning av sjukersättningsreglerna förhåller sig till Högsta förvaltningsdomstolens tolkning av samma regler.

Ett av kraven för att få sjukersättning är att arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel. Bedömningen görs mot ”förvärvsarbete på arbetsmarknaden”. Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i ett mål tagit ställning till hur det ska avgöras om en person har en sådan arbetsförmåga att han eller hon kan försörja sig genom förvärvsarbete på arbetsmarknaden.

Domstolen beskriver inte bara hur Försäkringskassan och domstolar ska göra denna bedömning, utan också vilka arbeten som omfattas och hur mycket sådana arbeten kan anpassas. HFD säger att om de anpassningar som krävs är så omfattande att ett tillräckligt stort ekonomiskt värde för en arbetsgivare saknas, kan arbetet inte betraktas som ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Det måste alltså vara realistiskt att en arbetsgivare typiskt sett skulle vara villig att anpassa arbetet i den utsträckning som krävs med hänsyn till den enskildas behov.

HFD:s dom är vägledande för Försäkringskassan, förvaltningsrätterna och kammarrätterna.

Kammarrätten i Göteborg har i ett mål funnit att även hemuppgifter utgör medicinsk rehabilitering som kan ge rätt till förebyggande sjukpenning.

Kammarrättens dom är viktig eftersom många behandlingar och rehabiliteringar i dag innehåller övningar och uppgifter som patienten utför på egen hand hemma. Hemuppgifter är en naturlig och betydelsefull del i att behandla personer och rehabilitera dem tillbaka till arbete. Domen bidrar till att möjliggöra åtgärder som kan förebygga att folk blir sjuka.