Brandbloggen

Reflektion kring rökdykning och den statliga utredningen om räddningstjänsten

Jag håller på att rensa bland gamla papper och hittade bland annat studiematerial till brandmannautbildningen 1980 och fastnade vid ett kompendium som heter ”Räddning av djur vid brand” daterat 1972.

Fortsätt läsa

Det skall också tilläggas att när jag gick i skolan så var det på Svetsarvägen i Solna och bland de första klasserna i den nya skolformen, Statens brandskola hette det då och under rubriken:

 ”Allmänt om räddning av djur vid brand” står det att läsa följande. – ”Inte bara ur humanitär synpunkt utan också med hänsyn till de åskådare som ser och hör djurens plågsamma kamp, skall räddningspersonalen med alla till buds stående medel söka rädda djuren från en kvalfull död. Kom ihåg, att aktioner för att rädda djur där släckningspersonalen kan komma att utsättas för uppenbar livsfara ej bör genomföras. Vidare bör de mest hotade djuren räddas först, men oftast måste man efter avvägning ta hänsyn till andra faktorer. De djur som har det högsta penningvärdet är synnerligen ofta gårdens speciella gunstlingar och skötebarn och utgör därför en psykologisk faktor i räddningsarbetet. Naturligtvis skall man varar medveten om att man ofta måste hylla principen ”räddas vad som räddas kan”, men principiellt bör man inrikta sig på de dyrbaraste och ur avelssynpunkt värdefullaste djuren.”

När jag nu tänker på utredningen om En effektivare kommunal räddningstjänst så slår det mig vissa likheter i resonemang som man hade 1972 och varför man vill se över AFS 2007:7. Genom alla år de stående diskussionerna om 1 + 4 eller inte. Man har också drivit på frågan om FIP och andra former med den underliggande frågan om rökdykning eller inte. Vad stod det nu i utbildningsmaterialet från 1972 egentligen, jo ”för att rädda djur där släckningspersonalen kan komma att utsättas för uppenbar livsfara ej bör genomföras.”

Möjligt arbetsmiljöbrott?

Är det så här man tänker när man vill göra en översyn av Arbetsmiljöverkets författningssamling när det gäller reglerna för vad som bestämmer definitionen för rökdykning. Jag tänker så här, varför kan man inte förhålla sig till vad som gäller? Det skall alltid göras en riskbedömning inför en räddningsinsats utifrån resurserna man har och förfogar över. Har man en organisation för rökdykning med 1 + 4 så är man rustad för alternativet, men om man är istället 1 + 2 så är ju inte alternativet att göra en rökdykning. Att börja tvista om vad som är ”inträngande i tät rök” så faller ju frågan tillbaka på att man skall ha en organisation för den typen av insats, inte vad ”åskådarna” förväntar sig. Så de som vill krypa under radarn med att minska på kraven, definitionen och bemanningen tar ett steg närmre en olycka som till och med kan vara en dödsolycka. Om så skulle ske så tror jag inte att man i efterföljande rättegång skulle pröva rättsligt brandrökens beskaffenhet utan om man hade en organisation för att genomföra insatsen. Det skulle kort och gott handla om ett arbetsmiljöbrott för den som står som ansvarig.

En rakare linje behövs

Acceptera de nuvarande reglerna för att ha ett generellt lagstöd för hur jobbet skall gå till och med hänsyn till riskerna, utan att göra särskrivningar till godtyckets favör. Det måste till en rakare linje, om man inte har resurser för att kunna göra en rökdykningsinsats så har man bestämt det. Arbetsmiljöfrågorna gäller inom kommunal räddningstjänst och skall så förbli, utan chanstagare som för stunden tycks även kunna se konsekvenserna i förväg utan att veta vad man pratar om.

Värna om en bra arbetsmiljö och jobba efter säkerhet och kunskap!

Matts Jangerstad