Brandbloggen

Varför är det så få som engagerar sig?

Att trivas på sitt jobb är viktigt för de allra flesta. Att få uttrycka synpunkter på löner, schema och semestermöjligheter eller ifrågasätta system och regler på arbetsplatsen känns också självklart för många. Det som förvånar är att så få utnyttjar möjligheten att påverka förhållanden på sin arbetsplats. Varför är det så?

Fortsätt läsa

Den svenska modellen innebär att parterna på arbetsmarknaden, det vill säga fackföreningar och arbetsgivarorganisationer, bestämmer förhållanden på arbetsplatser genom avtal. Svenska lagar gäller men kan i flera fall ersättas eller kompletteras av centrala eller lokala överenskommelser. Dessa överenskommelser reglerar de viktigaste och för de flesta de avgörande delarna i ett anställningsförhållande. Löner, arbetstider, semester och arbetsmiljö är självklart de fundamentala bitarna men även innehåll i arbetet och hur arbetsplatsen organiseras bestäms genom förhandlingar och dialog mellan parterna.

Varför vill inte fler delta i det fackliga arbetet? Tror man inte längre att möjligheten att påverka finns kvar? Riskerar man sin karriär eller framtid om man tar aktiv del i det fackliga arbetet? Får man möjlighet att vara med och påverka sin situation trots att man inte engagerar sig fackligt eller t.o.m. att man får, eller tror sig få, större möjligheter att påverka sin situation på arbetsplatsen om man inte ens är med i facket?

Stort intresse för frågorna men få engagerar sig

Med tanke på den kritik som Kommunal får inom brandmannaleden så känns det faktiskt som att de flesta brandmän inte är nöjda med sitt jobb. Lönen, schemat, dåliga chefer och semesterrutiner är vanliga ämnen som kommer upp vid fikaborden. Ivern och engagemanget i frågor som rör arbetsplatsen är ofta högljudda och ersätter emellanåt allt annat som borde vara mer vanliga och normala diskussioner mellan arbetskamrater, som samtal om sport, nöjen, familjer och fritidssysselsättningar. Uppenbarligen bryr sig många väldigt mycket om förhållandena på arbetsplatsen.

Hur ska då vi som jobbar fackligt få fler att vilja vara med och påverka?

Finns det någon sanning i att facket spelat ut sin roll eller är det arbetsgivarna som vill påvisa att facket inte längre kan påverka på arbetsplatserna? Är arbetsgivarens tydliga budskap om att det är valfritt att vara medlem i facket en strategi för att minska den fackliga representationen på arbetsplatserna?

Jag menar att många arbetsgivare inte längre vill eller vet hur man ska förhålla sig till gällande avtal eller överenskommelser. Att köra en linje tills facket reagerar känns mer som regel än undantag. Ju färre som upplyser om vad som gäller på arbetsplatsen desto större möjligheter att skapa egna regler på (väldigt) lokal nivå. Denna ”linje” upplevs tyvärr av många som en helt ok väg att gå.

Svårare att jobba förebyggande

Inte förrän det gått för långt, eller i alla fall så långt att någon reagerar och ifrågasätter något på arbetsplatsen blir det en fråga som vi fackliga på ett eller annat sätt får på ”vårt bord”. Ofta är det svårare att reparera något när det redan gått sönder… när man istället borde föregått ett felaktigt handlande. Då, helt plötsligt, krävs det att facket reagerar. Som facklig företrädare förespråkar jag självklart att följa gällande avtal och ha en öppen och konstruktiv dialog istället för att leta efter tvister, men när det krävs måste vi såklart agera för våra medlemmars skull.

Att engagera sig och visa ett tydligt intresse i att hitta lösningar och överenskommelser lokalt är en stor del i det fackliga arbetet. Tyvärr har denna huvuduppgift för fackliga företrädare och skyddsombud istället fått ersättas med att vaka över att de lagar och avtal som en gång kommit till stånd verkligen följs. Att slå vakt om det som våra företrädare tidigare skapat åt oss har dessvärre blivit vår huvuduppgift.

Unga engagerade på gång

Fast det finns en ljus framtid! Nya framsteg och framtida positiva överenskommelser kommer med all säkerhet då våra yngre företrädare blivit varma i kläderna och fått välförtjänt uppbackning av ”de gamla kämparna”. En stor del av referensgruppen för heltidsbrandmän i Kommunal centralt idag av SMO-utbildade brandmän med insikten att det är i Kommunals namn vi kan göra det bäst för brandmännen i Sverige. Det känns bra och betryggande att den yngre generationen av brandmän är på gång inom Kommunal.

/Jonas Härle, Brandman och facklig företrädare för Kommunal, Räddningstjänsten Syd
Representant i referensgruppen för brandmän i Kommunal centralt