Brandbloggen

Förebyggande verksamhet är nedprioriterat – brandmännen behöver mer tid till att träffa medborgare

Hur ser dagarna ut för de anställda på Mälardalens Brand- och Räddningsförbund? Vad engagerar dem, vad vill de förändra? Det ville Kommunals ordförande Tobias Baudin ta reda på när han besökte medlemmarna i räddningstjänsten i Västerås.

Fortsätt läsa

Strålande blå himmel, höströda löv och krispiga vindar bjuder Västerås på, när jag under måndagsförmiddagen svänger in vid Mälardalens Brand- och Räddningsförbunds station. Jag är här för att träffa våra medlemmar inom räddningstjänsten och höra mer om hur deras dagar, arbetsuppgifter och arbetsmiljö ser ut.

Inne på stationen hälsas jag välkommen av Jonathan Söderberg, ordförande för sektionen Lärande och Service, styrkeledaren Andreas Svensson och brandmannen Julio Maravilla. Det märks snabbt att det är ett engagerat, kunnigt och rutinerat gäng. Man är väl insatt i vad som funkar i arbetet och har skarpa ögon för vad som skulle kunna förbättras. Jag förstår också att arbetsplatsen har en stark och bra fackklubb, som kavlat upp ärmarna för att stärka medlemmarna i lokala frågor på stationen.

Mälardalens Brand- och Räddningsförbunds placering vid en stor Europaväg kan vara en starkt bidragande anledning till att stationen är en av Sveriges mest belastade. Många lastbilar med farligt gods passerar, och bara nyligen fick man rycka in för att ta hand om en bensinlast som vält. Varje år hanterar man cirka 1400 larm. Även om vissa larm är korta, så innebär vartenda larm en viss återställningstid. Det är ett ansvarsfullt och samhällsskyddande arbete, men som Andreas konstaterar: ”Hur mäter man nöjdhet och produktion i ett arbete som är till för att hjälpa och skydda samhället? Grundförväntningen från samhället är ju givetvis att byggnader inte ska brinna ner.”.

Västerås är i sig ett utsatt område. Här har de anställda tydligt märkt av hur förebyggande verksamhet – att vara ute bland medborgarna och skapa kontakt, t ex ute på skolor och fritidsgårdar – haft stor effekt för hur räddningstjänsten bemöts vid olika insatser och i vilken mån man kan utföra sitt arbete. Men det är en politisk fråga, och förebyggande verksamhet är nedprioriterat för såväl fältassistenter och poliser som räddningstjänsten, berättar Julio.

Flera av brandmännen vittnar om hur spontana besök som gjorts kvällstid på lokala fritidsgårdar haft en fin inverkan på relationen mellan räddningstjänsten och stadens unga, när man fått ett ansikte på varandra och haft chans att prata i lugn och ro i naturliga miljöer. Man möts som människor, inte som myndighet och medborgare.

Utöver att det handlar om politiska beslut, så påverkar givetvis också bemanningen möjligheten till förebyggande verksamhet. Julio och Andreas berättar att bemanningsfrågan engagerar hela styrkan. Som det nu ser ut har arbetsgivaren valt att täcka upp en låg grundbemanning med att den ordinarie personalen tar på sig att jobba extrapass. Det är en kortsiktig lösning som fått löpa på alltför länge, utan att man adresserat grundproblemet – för få anställda. Här arbetar både klubben och sektionen med frågan, för att nå en mer konstruktiv och långsiktig lösning. Det gäller verkligen att värna personalens återhämtning och välmående.

Det här hänger vidare delvis samman med de stora pensionsavgångarna, där införandet av fjärde skiftet i början av 1980-talet haft stor inverkan. Trots att arbetsgivaren sedan länge varit medveten om att den stora gruppen 40-talister kommer att lämna arbetslivet, tycks man tagen på sängen när nu pensionerna är ett faktum. Att man inte förberett för generationsväxlingen i tid ger ett stort kunskapstapp, när man tappar många anställda med stor erfarenhet och rutiner som i sista stund byts ut mot helt nyutexaminerade brandmän som behöver en praktisk upplärningsperiod.

Slutligen får jag en tur genom stationens gym och gymnastiksal. Julio och Andreas berättar att friskvården är ett dagligt och naturligt inslag under arbetsdagen och att personalens låga sjuktal är en direkt effekt av detta. De ler lite när de konstaterar att friskvården både är en förmån och en skyldighet, och att det direkt märks under utryckningarna om man halkat efter i styrka eller kondition.

Jag lämnar Mälardalens Brand- och Räddningsförbund med en glädje i bröstet över vilka förbaskat dedikerade, kompetenta och kloka medlemmar Kommunal har. De brinner för sitt arbete (ursäkta branschskämtet!) och är en förutsättning för att Sverige och samhället fungerar. Tack för en bra dag!