Brandbloggen

En blogg om att arbeta i räddningstjänsten

En bit på väg mot jämställdhet i räddningstjänsten – men vi är inte färdiga än

”När elden är lös ska kvinnor och barn, och annat löst folk hållas borta från den samma.”

Denna text kunde man läsa i Karlskrona stads brandstadga från 23 juli 1883. Sedan dess har det hänt en hel del med jämställdheten, både i samhället och i räddningstjänsten. Numera släcker även kvinnliga brandmän bränder – även i Karlskrona. Men frågan är ändå hur långt vi egentligen har kommit?

Kvinnors representation inom räddningstjänsten har förändrats över tiden, vi har blivit många fler. 1997 arbetade inte en enda kvinna heltid som brandman. Idag gör 186 kvinnor det av totalt 4911 heltidsanställda. Antalet kvinnliga Räddningstjänstpersonal i beredskap (RiB:are) var 70 stycken 1997 – idag 554 av totalt 10 707.

Under den här tiden har regeringen haft som mål att öka antalet kvinnliga brandmän. Uppdrag har delats ut på olika myndigheter, Arbetsmiljöverket och dåvarande Räddningsverket, nuvarande Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), för att övervaka utvecklingen.

I mitten av 90-talet startade dåvarande Jämo, nuvarande diskrimineringsombudsmannen (DO) ett arbete med att öka andelen kvinnliga heltidsanställda brandmän. Det hade då uppmärksammats att det inte fanns en enda kvinnlig heltidsbrandman i Sverige. De kontaktade Kommunal, arbetsgivaren Svenska kommunförbundet (numera SKL) och Räddningsverket (numera MSB) för att reda ut vad det berodde på.

Det blev startskottet för jämställdhetsarbetet inom räddningstjänsten i Sverige. 1997 startades projektet ”Kvinnor i utryckningsstyrka”. Åtta kvinnor fick pröva om de klarade brandmannayrket. De fick utbildning och arbete som brandman i 10 månader. Ingen av kvinnorna i projektet fick anställning vid nyrekryteringen 1998 i Stockholms brandförsvar men sex stycken fick jobb som brandman i närliggande kommuner och av dessa så jobbar fyra fortfarande kvar inom räddningstjänsten idag[MH1] .

Motståndet från början var stort och frågeställningarna var många. Det var inte bara de manliga brandmännen som var kritiska utan även allmänheten. Man tyckte inte att kvinnorna passade för yrket eftersom arbetsmiljön var farlig. Man ville skydda kvinnorna från att utsättas för den sades det. Men det främsta argumentet mot kvinnor i räddningstjänsten var frågan om den fysiska prestationen. Skulle kvinnor verkligen klara av yrket med de fysiska krav som ställdes – och vad händer om de blir gravida?

Brandmän

Foto: Fredrik Sandin Carlson

Uppdraget att öka antalet kvinnliga brandmän gick vidare och MSB jobbade vidare fram en handlingsplan som verkställdes 2009. Målet var att anställa 40 procent kvinnor-60 procent män vid nyrekrytering. Ett delmål i handlingsplanen var även ett femårigt projekt där man skulle arbeta för mer jämlikhet inom yrket. Valet föll på Räddningstjänsten syd att utföra projektet, ”En brandstation för alla”. Här kan du läsa om brandmannen Linda Ljung som jobbar på stationen i Lund och som har arbetat med projektet.

Men hur har kvinnorna tagits emot och behandlats på räddningstjänsterna och kollegor och chefer? Har det verkligen varit lika rättigheter och möjligheter oavsett kön? Svaret är att det ser olika ut beroende på var i landet man befinner sig. Man kan se att förutsättningarna vid anställning oavsett kön inte varit lika i landet och att det är mycket kvar att göra när det gäller arbetsmiljön.

Vissa räddningstjänster har angett de ekonomiska resurserna som argument mot att anställa fler kvinnor. Det kostar att ha kvinnliga brandmän: inköp av kläder och lokaler som ska anpassas och sedan blir de kvinnliga brandmännen gravida, vad gör vi då? Många räddningstjänster var tidigare inte tillräckligt förberedda och några är det fortfarande inte.

Men attityderna hos kollegor, chefer och ledning har blivit bättre. Förr satt det ”i väggarna”, man tyckte inte att kvinnor hade den kunskap, erfarenhet eller fysiska förmåga som krävdes för jobbet. Och så det här med risken för graviditet. Idag kommer invändningarna främst från de yngre. De känner konkurrens vid nyrekrytering. ”Alla kvinnor kommer till intervju men inte alla män”, kan det heta. Varför är det så? Kan det vara för att tillgodose myndighetens mål om 40-60? Problemet idag är att få kvinnor söker sig till utbildningen. Att uppnå 40-60 är därför faktiskt inte möjligt idag.

Förutom att få kvinnor söker sig till utbildningen finns en negativ trend att kvinnliga brandmän lämnar räddningstjänsten. Många anger som orsak den hårda attityden som fortfarande finns kvar ute på stationerna. För att möta det har många jämställdhetsprojekt inom räddningstjänsterna arbetat med en nolltolerans mot attityder.

Sedan slutet av 90-talet har många jämställdhetsprojekt påbörjats och avslutats inom räddningstjänsten. Projekten har varit olika. Tidigare var syftet ofta att se om kvinnor kunde klara arbetet fysiskt och psykiskt. Idag ser man jämställdhetsarbetet ur ett mångfaldsperspektiv istället. Man har även sett att det har funnits ett behov av att utbilda alla inom organisationen i hur man ska bemöta varandras olikheter. Genom förändringsprojekt, i värdegrund och normer. Idag ser man på individen, istället för bara manligt och kvinnligt, för att utveckla mångfalden. Man jobbar utifrån handlingsplaner och policys för att uppnå det bästa resultatet för individen.

Det är fortfarande inte fullt ut normaliserat att kvinnor arbetar som brandmän men utvecklingen går framåt. Fler kvinnor anställs, till stora delar tack vare den nya utbildningen skydd mot olyckor (SMO). Flera goda insatser har gjorts för att stärka organisationens jämställdhet och representation. Tyvärr saknas utvärderingar av de långsiktiga effekterna. Metoderna skiljer sig åt i landet, så det krävs ett strategiskt, långsiktigt och sammanhållet arbete.

Råder jämställdhet inom räddningstjänsten? Nej, det gör det inte. Mycket arbete återstår fortfarande och det kommer att ta tid. Men en sak kan vi vara säkra på. Lösningen stavas inte kvotering.  Med 18 års erfarenhet som kvinnlig brandman blir jag djupt förskräckt när inrikesminister Anders Ygeman föreslår just kvotering som medicin för en mer jämställd räddningstjänst. Jag kan lova att det inte kommer att få fler kvinnor att vilja bli brandmän! Ge oss hellre bättre förutsättningar från början och fortsätt jobba med att förändra bilden av brandmannen som samhället har så kanske fler kvinnor söker sig till yrket. Det sista kvinnor inom räddningstjänsten behöver är att få stämpeln inkvoterad!

Inga kommentarer

Innan du kommenterar, läs våra regler för kommentarer.