Brandbloggen

Hjältarna som inte är hjältar längre

Hot och våld på jobbet är något helt främmande för de allra flesta. Och vad innebär det egentligen? Det är inte så lätt att svara på som man skulle kunna tro. Arbetsmiljöverkets definition av hot och våld på jobbet är bred i föreskriften Våld och hot i arbetsmiljön (AFS 1993:2).

Men den som jobbar som utryckande personal idag, inom räddningstjänsten, ambulansen och polisen, vet precis vad det innebär att uppleva hot och våld i arbetsmiljön.

När jag började jobba som brandman för 18 år sedan tyckte jag det var det perfekta yrket. Det var omväxlande, varje dag såg olika ut. När larmet dånade ut genom högtalarna kunde vad som helst vänta.

När vi åkte ut på ett prio 2-larm, alltså i lugnt tempo i samma takt som trafiken, inte blåljus eller sirener, kunde vi komma fram till en brinnande container. Vi stannade och klev ur för att påbörja släckningen. Det var lugnt på platsen och jag kunde släcka för att sedan sätta mig i brandbilen igen för att åka tillbaka till stationen. Det var en trygg och lugn arbetsmiljö. Så ser det inte alltid ut nuförtiden.

Idag måste vi förbereda oss mentalt på att mötas av hot och våld. Vi hade till exempel en händelse i Göteborg där någon skickade en 6 kilo tung sten rakt genom brandbilens framruta. Hot och våld är inte längre något som bara polisen drabbas av, det är en realitet även för oss inom räddningstjänsten.

En brandman är en som kommer för att hjälpa i nöden, en hjälte. Men idag är det inte längre självklart att det är så vi betraktas. Vi kan ses som ett hot av vissa. Attityden mot våra hjältar har hårdnat. Idag utsätts räddningstjänsten, precis som polis och ambulans, för misshandel, beskjutningar med laser och stenkastningar. Brandmannens arbetsplats är inte längre trygg.

Förut hette det att ”man får stå ut med lite våldsamheter”, men med tiden har den inställningen ändrats, enligt forskning från Arbetsmiljöverket.

Forskningen visar att vi helt enkelt blivit mindre toleranta mot hot och våld. Även händelser som vi kanske inte brydde oss så mycket om förr betecknar vi nu som hot eller våld. Allvarliga händelser anmäls oftare. Det påverkar förstås statistiken.

Men det finns också ett mörkertal, de som inte vågar anmäla hot och våld under insatser. Det är mycket oroande.

Att medlemmarna i Kommunal upplever våld och hot på sina arbetsplatser är helt oacceptabelt. Kommunal är brandmännens fackförbund och vi har en skyldighet att göra vad vi kan för att arbetsmiljön ska vara bra. Till att börja med ska räddningstjänstens personal ha rätt förutsättningar. Då krävs ökade resurser, bättre rutiner och utbildning i hur man ska agera i olika hotfulla situationer.

Arbetet för en bättre arbetsmiljö pågår ständigt och på många olika sätt. En del kan vi göra själva, en del måste göras av myndigheterna. Men det mesta gör vi bäst tillsammans. En viktig sak att hålla fast vid är den röda tråden: förebyggande arbete.

Det handlar inte minst om relationen till samhällsmedborgarna. Vi kan ta fasta på och vårda kontakten med alla de människor som faktiskt stöder oss. Tillsammans med dem kan vi övertyga den som ännu inte tagit ställning.

Vi kan också samla på goda exempel på effektiva sätt att arbeta och sprida dem till fler. Några sådana exempel finns hos Räddningstjänsten Syd  som arbetat förebyggande i olika projekt.  På så sätt har de nått mycket färre larm än tidigare, bostadsbränderna har minskat med cirka 30 procent och dödsbränderna ligger på hälften av snittet i landet.

Ett annat sätt är att samverka med forskningen. Ett exempel är hur arbetsmiljöforskaren Johan Sanne på IVL Svenska Miljöinstitutet samarbetar med olika räddningstjänster för att utveckla och testa hur man kan integrera arbetsmiljöarbetet i det dagliga arbetet med att förbättra verksamheten.

Vi måste även påverka politiken att göra tillföra resurser och göra nödvändiga förändringar. Nyligen träffade jag inrikesminister Anders Ygeman för att prata om hot och våld på jobbet för medlemmarna i Kommunal inom räddningstjänsten och ambulansen. Resultatet vid sittande bord blev löften om åtgärder, till exempel förebyggande arbete, högre polisnärvaro, utbildning och en översyn av det rättsliga skyddet för personalen inom bland annat räddningstjänsten. Löftena tänker jag såklart följa upp.

Sist – men kanske allra viktigast. Arbetsmiljöarbetet måste finnas levande hos dig på arbetsplatsen, på stationen och vid utryckningar. Arbetsmiljön måste vara högt uppe på agendan! Vi får påminna varandra och cheferna. Det är vårt gemensamma ansvar.