Avtalsbloggen

Vi står inte ensamma i avtalsrörelsen – vi är många

I tisdags berättade vi för omvärlden att Kommunal väljer att ställa sig utanför LO-samordningen i avtalsrörelsen. Det betyder att vi inte har stöd från andra fack för att driva våra krav. Som förbund står vi just nu ensamma. Men det betyder naturligvis inte att vi är ensamma. För vi är Kommunal – Sverige största välfärdsförbund med över en halv miljon medlemmar.

Fortsätt läsa

Inför den utmaning vi nu tagit på oss inför avtalsrörelsen är det viktigare än någonsin att vi blir fler. Det kommer att ge oss ännu större möjligheter att åstadkomma det vi vill – vilket jag är övertygad om att vi kan klara, även om det naturligtvis inte blir enkelt.

Nyheten om att Kommunal lämnar LO-samordningen slogs upp stort av medier i hela landet. Själv var jag naturligvis inte förvånad. När jag i söndags kväll lämnade avtalsrådet med de andra förbundens avtalssekreterare i LO-borgen förstod jag att det var här vi skulle hamna. De andra LO-förbunden ville helt enkelt inte stödja våra krav.

Så vad föll vårt deltagande i LO-samordningen på? Ja, inte var det på bristande vilja från vår sida i alla fall. Självklart är det värdefullt att ha stöd av andra fack. Men det kan inte ske till vilka villkor som helst. Med det förslag som LO lade fram skulle vi i Kommunal varit tvungna att gå emot vår egen lönepolitik, en politik vi redan drivit i fyra år sedan vi i förra avtalsrörelsen fick igenom den då historiska särskilda satsningen på undersköterskor.

LO ville fortsätta med en sorts låglönesatsning där pengar samlas in från de som tjänar mindre än 26100 kronor och sedan fördelas på avtalsområdet. Det är inte en modell vi i Kommunal tror på och det har jag och andra från Kommunal sagt vid flera tillfällen. Men för värdet att vara med i en samordning kunde vi ändå tänkt oss att godta den modellen. Bara vi också fick göra vårt eget avtryck och följa den lönepolitik vi tror på. Det vi ville ha var en skrivning om att också kunna satsa lite extra på yrkesutbildade medlemmar i vården, skolan och omsorgen. Men det kunde de andra förbunden inte acceptera. Därför står vi nu här.

Varför tycker vi då att det är så viktigt att kunna satsa på yrkesutbildade? Egentligen är det självklart. Jämför en bilmekaniker och en undersköterska. Den ena lagar bilar. Den andra vårdar människor. Båda har lika lång utbildning. Ändå tjänar en bilmekaniker i snitt 40 000 kronor mer per år. Det är naturligtvis inte rimligt. Det måste löna sig att utbilda sig också i välfärden. Dels måste de medlemmar som redan idag arbetar kunna premieras för sina kunskaper och lockas att vidareutbilda sig. Dels står välfärden inför enorma rekryteringsbehov. Och hur ser framtiden för välfärden ut om inte också utbildning till barnskötare, undersköterska eller skötare kan locka med bättre löner?

Skillnaden i lön mellan en undersköterska och en bilmekaniker visar också något vi vet sedan länge: kvinnodominerade arbeten i välfärden är värdediskriminerade. Ska något göras åt de ojämställda lönerna måste, återigen, utbildning få löna sig även i välfärden. Det här är något alla LO förbund gemensamt kommit överens om i målen för var vi ska vara 2028. Men när det gällde att prioritera bland de så kallade 2028-målen blev det tydligt vid LO:s representantskap i veckan att just jämställdhetsmålet prioriteras bort när det är skarpt läge.

Naturligvis löser vi inte de ojämställda lönerna i en enstaka avtalsörelse. Men vårt mål från Kommunal nu måste vara att lyckas bättre än vi hade gjort inom en LO-samordning. Skulle vi följt LO-förslaget hade det gett 17 kronor extra per medlem bland de medlemmar i Kommunal som utgör kärnan i välfärden. Och förslaget skulle enligt LO:s egna beräkningar minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män med 0, 1 procent. Alltså – inte ens ett myrsteg framåt. Förmodligen skulle det myrsteget framåt också i själva verket blivit ett steg bakåt. För vi vet ju att i de manligt dominerade yrkena i industrin och byggindustrin finns en löneglidning som medlemmarna i Kommunal inte ser röken av. Medlemmarna i Kommunal är beroende av ett fackförbund som driver deras löner uppåt. Det är det vi nu åtagit oss att göra: alla medlemmar ska få en reallöneutveckling och vi vill ha möjlighet att göra extra satsningar på medlemmar med yrkesutbildning.

Hur ska vi lyckas med det här då? Ja, det är klart att det inte blir enkelt. Men dels har vi gjort det förut: vi lyckades med undersköterskesatsningen. Dels, och det låter kanske konstigt, men finns det ju också gott om kloka arbetsgivare. Även de ser behovet av att kunna premiera utbildning för att locka fler till välfärden. Så där tror jag att det finns en bred samsyn. Jag är naturligvis övertygad om att det inte kommer att finnas en samsyn mellan oss och arbetsgivarna om hur stora eller hur många förbättringar som måste göras. Men vi ska slåss för att klara det här bättre som ensamt förbund än vi hade gjort tillsammans med andra förbund. För återigen: att vi står ensamma som förbund betyder inte att vi är ensamma. Vi är över en halv miljon. Och ju fler vi blir desto enklare blir det för oss som förhandlar. Då känner arbetsgivaren vår styrka. Så missa inte ett tillfälle att säga till en arbetskamrat att nu, nu är det dags att kliva på det här tåget. Kom med i Kommunal. För nu rullar vi in i avtalsrörelsen 2020.