Avtalsbloggen

Vi har en idé som tillhör framtiden

Nu sätter vi punkt för 2017. Tror du som läsare av bloggen att jag blivit alldeles datumförvirrad när jag inleder den här texten så? Nej, du kan vara lugn. Men det är först nu som vi helt har avslutat 2017 års avtalsrörelse.

Fortsätt läsa

Ungefär samtidigt skrevs det svensk partshistoria och allt detta under ett valår. Så idag tänkte jag skriva lite om alla de här sakerna utifrån tre olika årtal: 2017, 2018, 2020 – och avsluta med ett ännu mer diffust datum: framtiden – för Kommunal och för facket i stort. Hoppas ni hänger med.

OM 2017.

Det är alltså först nu, i och med de två avtal vi tecknade i slutet av maj i år, som 2017 års avtalsrörelse är över. Därför var jag egentligen lite tidigt ute när jag sammanfattade hela avtalsrörelsen redan i det förra blogginlägget (skrivet för så länge sedan som i höstas). Eftersom jag redan skrev om avtalsrörelsen då gör jag nu bara ett kortare svep över vad vi åstadkommit.

Kommunal har tecknat omkring 70 kollektivavtal med närmare 17 olika arbetsgivarorganisationer. Vi har gjort det inom ramen för samordningen med andra LO-förbund och det så kallade ”industrimärket” för löneökningar. Det är viktigt att vi har märket och samordningen för att hålla ordning och reda på arbetsmarknaden. Men det är lika viktigt att vi lyckats med något annat jag pratat om flera gånger: vi har knäppt upp den översta halsknappen i samordningen. Den får aldrig riskera att bli så hårt knäppt att vi inte kan andas och Kommunal inte kan agera som ett självständigt förbund. Ett av de tydligaste exemplen på hur vi knäppt upp den där knappen är den undersköterskesatsning Kommunal inledde redan 2016 och som fortsatte i den här avtalsrörelsen.

Nu fick vi även i de sista två avtalen vi tecknade häromveckan, för anställda i privat vård och äldreomsorg, in de skrivningar som krävs för att kunna konstatera: vi har lyckats med en extra satsning på undersköterskor i samtliga våra avtal. Betyder det att jag är nöjd? Självklart inte, då vore jag en usel facklig företrädare. Det finns för många saker som behöver rättas till på arbetsmarknaden för att jag någonsin ska vara nöjd. Men jag upplever, och jag tror och hoppas att alla de förtroendevalda som varit med under den här avtalsrörelsen, upplever samma sak: att Kommunal verkligen gjort skillnad för sina medlemmar vid förhandlingsborden. Vi har förbättrat skrivningar kring arbetsmiljön, kring arbetstider och fått till låglönesatsningar och löneökningar. Det ska vi bära med oss – utan att slå oss till ro.

OM 2018.

Betyder det att allt är lugnt och stilla i förhandlingsvärlden? Nej. Vi befinner oss förvisso inte i det närmast alarmistiska på-tå-tillstånd som en avtalsrörelse innebär. Men det hindrar inte att det ständigt pågår viktiga diskussioner mellan parterna. En av dessa kan jag inte låta bli att lyfta fram: den överenskommelse som samtliga centralorganisationer på arbetsmarknaden ställde sig bakom förra veckan om konflikträtten. Jag kan inte kalla uppgörelsen för annat än historisk. Den visar att den så kallade ”Saltsjöbadsandan” fortfarande kan uppstå i Sverige. Att vi parter, inklusive Svenskt Näringsliv, när det verkligen gäller, kan enas om viktiga saker för att behålla den svenska modellen – där politiker inte alltför klåfingrigt lägger sig i vad som sker på arbetsmarknaden.

Jag är säker på att konflikträtten räddas av det förslag som presenterades – förutsatt att politikerna går med på det, vilket mycket tyder på. Någon beskrev parternas förslag som att det var ett ”kirurgiskt ingrepp” i konflikträtten. Jag vill i så fall tillägga att det var ett litet kirurgiskt ingrepp, som snarare var ett plåster på något som riskerade att gå sönder om parterna på arbetsmarknaden släppte sin samsyn och tappade frågan till politikerna. Det var naturligtvis extra viktigt att uppgörelsen om konflikträtten kunde presenteras innan valet i höst, så att den frågan inte blir ett slagträ mellan partierna i valrörelsen.

Apropå valår. Det finns självklart ändå områden där politiken påverkar, och ska påverka, arbetsmarknaden. Jag gladdes åt det besked Socialdemokraterna gav om hur de ska agera om de får regera även nästa mandatperiod: den allmänna visstidsanställningen, AVAn, ska bort. Det vore på tiden. Att AVAn någonsin infördes är ett tydligt exempel på politisk klåfingrighet kring arbetsmarknaden – den tog bort delar av fackens möjligheter att påverka hur många och under vilka former som visstidsanställds. Kort sagt: det var en lagändring som försvagade arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden. Sådant ska inte politiker ägna sig åt. Därför hoppas jag innerligt att Socialdemokraternas förslag blir verklighet.

Medlemmar i Kommunal är självklart och, tack och lov, fria att rösta på precis vad de vill. Men min erfarenhet är att borgerliga regeringar gärna rubbar maktbalansen på arbetsmarknaden på ett sätt som försvagar medlemmarna i Kommunal. För att inte tala om att de borgerliga hellre sänker skatter än satsar mer resurser till välfärden. Så det är kanske ingen hemlighet att jag personligen vill ha en socialdemokratiskt ledd regering snarare än en borgerlig efter höstens val. Med det sagt: även Socialdemokraterna kan vara lite klåfingriga ibland när de lägger förslag kring arbetsmarknaden. Jag var inte helt förtjust i deras idé om att visstidsanställda ska kunna säga upp sig själva mer eller mindre direkt. Vad skulle det betyda för övriga på arbetsplatsen? Det verkar de inte ha tänkt på. Men det är egentligen en petitess. Det viktigaste förslaget är det om att ta bort AVAn. Och den viktigaste insikten för oss som fackliga företrädare är att vi måste kunna fortsätta att företräda medlemmarna oavsett vem som sitter vid den politiska makten. Det för mig över till nästa punkt/årtal.

OM 2020.

Nästa stora avtalsrörelse drar inte igång förrän 2020. Hur starkt är Kommunal då vid förhandlingsbordet? Den frågan avgörs faktiskt i slutänden av hur många medlemmar vi är. Om inte Kommunal växer, när våra avtalsområden växer, så blir vi långsamt svagare och får sämre möjligheter att påverka. Så är det bara. Därför är det ingen slump att det är min gamla ”parhäst” i förhandlingar, Johan Ingelskog, som under den här lite lugnare avtalsperioden fått det viktiga arbetet som värvningschef. Att värva medlemmar är i grund och botten en del av avtalsrörelsen. Sen tror jag inte att det i sig är ett argument som räcker för att få många nya medlemmar: att försöka värva dem för att de ska stärka Kommunal. Där handlar det i stället, tror jag, om att vi måste bli ännu bättre på att förklara varför det är bra för individen att gå med i facket. Kort sagt: varför man tjänar på att gå med i facket. Vi har våra avtal att prata om, vi har våra försäkringar, vi har mängder av andra saker som gör att det är en bra affär för individen att bli medlem. Men den som är ännu bättre på att prata om de bitarna är just Johan Ingelskog. Och vill du lyssna till honom och mig, om bland annat just detta, och om avtalsrörelsen 2017, så rekommenderar jag det senaste avsnittet av vår pod ”Förhandlarna” som hittas här

https://kommunal.podbean.com/e/forhandlarna-strejkratten-och-sifferlosa-avtal/

OM FRAMTIDEN.

Så vad tror jag själv svaret är på hur Kommunal fungerar vid förhandlingsborden 2020 – och framåt? Jag är optimist. Kommunal är välfärdens största fackförbund. Vi har en idé som tillhör framtiden. Nu ska vi bli bättre på att berätta om den för fler – och samtidigt vara öppna för att förändra oss själva när det behövs.

Jag vill avsluta med en annan framtidsfråga med betydligt kortare framförhållning och av en annan dignitet än Kommunals framtid. Hur blir vädret i sommar? Där anser jag att det är bättre att vara pessimist, för att inte bli besviken. Men sommaren har börjat bra. Och om jag till äventyrs inte skulle skriva mer i bloggen innan den börjar på riktigt önskar jag er alla en riktigt god sommar – helst också solig och varm.