Avtalsbloggen

Följ Kommunals blogg om avtalsrörelsen 2017

En sammanfattning av avtalsrörelsen 2017

Nu har vi gjort klart det sista centrala avtalet för den här avtalsrörelsen, med IDEA om förskolor och skolor.

Fortsätt läsa

Backar vi till den 10 februari i år så skrev jag den första avtalsrörelsebloggen för den här avtalsrörelsen. Det känns som om det var jättelänge sedan, samtidigt som det känns som igår. Visst är det en konstig känsla? Inför en stor avtalsrörelse som 2017 varit är känslorna många. Det är förväntan, spänning och lite pirrigt över hur det blir och hur det ska gå. Blir det en tuff avtalsrörelse? Kommer vi att få varsla? Kommer vi att tvingas konflikta? Ja, frågorna är många inför en avtalsrörelse. Ja, visst är det väl lite nördvarning på den, jag vet det. Men gillar man förhandlingar som jag gör, så är en avtalsrörelse något av det roligaste i mitt jobb som avtalssekreterare. Och det handlar självklart inte bara om personligt nörderi: vetskapen om att det är nu det gäller att lyckas stå upp för avtalen till Kommunals hundratatusentals medlemmar förpliktigar och gör att i alla fall jag går in i ett extra skärpt läge.

Hur ska man då sammanfatta avtalsrörelsen 2017 och ett år då vi förhandlat närmare 70 kollektivavtal med 17 olika arbetsgivarorganisationer?

Till att börja med så har vi haft en LO-samordning där vi gemensamt bestämt kraven för löneökningarna och kraven omfattade utöver märket en låglönesatsning. I mars träffade industrins parter det normerande avtalet som ska gälla i tre år. Löneökningarna motsvarar 6.5 % fördelat på tre år och utöver det en särskild låglönesatsning som ser olika ut på olika avtalsområden beroende på hur många som inom avtalsområdet tjänar under 24 000 kronor. Summa summarum så får man lov att erkänna att det inte har varit några enkla förhandlingar på de områden där låglönesatsningen gett effekter. Många arbetsgivare har inte velat kännas vid att det finns en låglönesatsning utöver märket. Arbetsgivarna har velat att vi ska betala låglönesatsningen med någon form av motvaluta. Att komma vidare i förhandlingar och hitta lösningar utan att betala med försämringar i avtalen har varit vår ingång, vi har varit kreativa och hittat lösningar på olika områden. På flera avtalsområden har vi även lyckats få villkorsförbättringar för våra medlemmar. Förbättringarna skiljer sig lite åt mellan olika avtal och handlar exempelvis om arbetskläder, bättre regler om arbetstider, heltid som norm eller att vi har en fortsatt extra satsning på undersköterskor. Vägen har varit bitvis krokig och bitvis rak.

Jag har många gånger under de senaste åren sagt att industriavtalet och det så kallade ”märket” är en tvångströja som inte medger relativlöneförflyttningar, att om systemet ska hålla måste man komma ifrån att det inte går att komma över märket ens med ett kommatecken. Det måste åtminstone gå att knäppa upp några knappar i ryggen för att någorlunda kunna röra sig. Frågan som ligger i botten är om industriavtalet är skaparen av ordning och reda på arbetsmarkanden eller ett konserveringsmedel för att upprätthålla gamla löneskillnader mellan kvinno- och mansdominerade yrkesgrupper, mellan hög- och lågavlönade mellan arbetare- och tjänstemän?

Jag konstaterar i alla fall att efter den här avtalsrörelsen, inkluderat 2016 års avtalsrörelse, går det något lättare att andas. Vi har gjort stora förflyttningar för yrkesgruppen undersköterskor, där vi har en rejäl extra satsning utöver märket och därtill en låglönesatsning (om än en blygsam sådan) som ger de avtalsområden med många lågavlönade mer att fördela om i lokala förhandlingar. Jag hoppas att dessa två år har varit ett genombrott. I så fall tror jag att industriavtalet även fortsatt kan vara skaparen av ordning och reda och en leverantör av reallöneutvecklig, men också en möjliggörare av nödvändiga förändringar i strukturerna.

Jag tänkte lyfta upp några speciella händelser som kan vara värda att notera lite extra så här när året sammanfattas.

Förra året träffade vi ett tre års avtal med Sveriges kommuner, landsting och Pacta företag. Vid det tillfället visste vi inte vad löneökningarna skulle landa på för åren 2017 och 2018 och därför var vi överens om att siffersätta avtalet efter att industrin träffat sitt avtal.

Men hux flux hamnade vi i förhandling om en hel del andra saker. Arbetsgivarna ville ha in några förändringar i avtalet och vi ville också förhandla för oss viktiga frågor. Vi kallade in vår delegation och satte igång förhandlingarna, vilket resulterade i att vi förlängde avtalet med ett år till 2020. Därmed fick vi förutom undersköterskesatsningen med en utökad krets, in en särskild satsning (0.3%) för i första hand yrkesutbildade att fördela i lokala förhandlingar 2019. Vi förhandlade också fram en helt ny bilaga J (gäller för medlemmar som arbetar jour inom särskilda omsorgen) och bättre regler under jour och beredskap. Vi fick in många bra förändringar, ett bra avtal och vi förhandlade allt under fredsplikt!

En annan annorlunda händelse var då vi i slutet på augusti tvingades att varsla Vårdföretagen då vi inte lyckades förhandla fram något avtal för personliga assistenter. Våra lönekrav var för höga tyckte vårdföretagarna då vi krävde 535 kronor 2017, medan Vårdföretagarna bara var beredda att betala våra medlemmar 249 kronor. Medlare försökte förena oss parter, men konstaterade att de inte kunde lägga något bud eftersom vi stod för långt ifrån varandra. De packade ihop sitt pick och pack och kastade in handduken. Då gjorde vi något som jag hoppas att vi slipper göra igen: vi sa upp det centrala kollektivavtalet för upphörande. Vår plan var träffa kollektivavtal med varje företag för sig. Det hade inneburit mycket arbete, men det var vi beredda på och organisationen var trimmad för att klara det. Det gav effekter och vi fick ett avtal.

Det finns många anekdoter och händelser att berätta om, men det får vi ta en annan gång.

För övrigt så har vi nyligen träffat ett helt nytt samverkansavtal med Sveriges kommuner och landsting. Vi uppmanar nu våra lokala kamrater att fundera över hur man kan göra ett omtag i dessa frågor. Kommunals stora fokus i dessa förhandlingar har varit att sätta ett större fokus på arbetsmiljöfrågorna, att utveckla det arbetsplatsnära fackliga arbetet och stärka det fackliga inflytandet.

Vidare så finns en del spännande frågor på dagordningen som jag kanske återkommer till så småningom i bloggen. Vi har förhandlat klart en principöverenskommelse mellan de flesta LO-förbund och våra motparter om det vi kallar etableringsanställningar i privata sektorn. Det arbetet fortsätter – dels i förhandlingar med staten och, om de faller väl ut, i fortsatta branschförhandlingar med våra motparter i Svenskt Näringsliv. Vi har lagt en väldigt bra grundplåt som i bästa fall kan lösa många av de problem Sverige har med människor, framför allt de som kommer från andra länder, som inte kommer in på arbetsmarknaden. Och vi har gjort det utan att rucka på det för facken grundläggande: det får inte ske genom lönesänkningar eller genom undanträngning av andra jobb. Det ska vara jobb som leder till etablering. Som överenskommelsen ser ut har facken betydligt större inflytande och kontroll över etableringsjobben än över vanliga arbetsmarknadsåtgärder. Det finns anledning att återkomma till mer detaljer om det fortsatta arbetet.

Utöver det har LO begärt förhandlingar med Svenskt Näringsliv om trygghet och omställning, vi väntar svar från SN om de tänker sätta sig i förhandling med oss och vidare så pågår också förhandlingar om försäkringar mellan Svenskt näringsliv och LO där vi från Kommunal finns med i förhandlingarna.

I vår ska vi förhandla avtal inom Vårdföretagen för medlemmar som arbetar inom privat vård och omsorg. Avtalen går ut 31 maj 2018, så förberedelsearbetet är i full gång redan.

Vill du veta mer om olika ämnen så rekommenderar jag och  att du går in och lyssnar på höstens podcast som Johan och jag spelat in, bland annat om löner, arbetstider och samverkansavtal. http://kommunal.podbean.com/feed/

Inga kommentarer

Innan du kommenterar, läs våra regler för kommentarer.