Avtalsbloggen

SKL offrar svenska modellen för att hålla ner välfärdsarbetarnas löner

Ingen central överenskommelse om löneökning och inga bestämmelser om lägstalöner i avtalet. Det är vad Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kräver för välfärdsarbetarna i årets avtalsrörelse. SKL vill ha ett sifferlöst avtal, där resultatet i den anställdes plånbok beror på dennes förmåga att förhandla och komma överens om löneökning med sin närmaste chef. Kommunal avvisar med bestämdhet en sådan modell.

Kommunal kräver löneökningar på minst 661 kronor i genomsnitt, per månad och heltidsanställd, samt en extra löneökning på minst 400 kronor till yrkesutbildade undersköterskor. Kommunal kräver också att lägstalönerna höjs i takt med övriga löner, inte minst för att möjliggöra den nyrekrytering som behövs för att garantera fortsatt kvalitet i omsorgsyrkena.

Vi står alltså i många avseenden långt ifrån varandra, inte minst när det gäller synen på den svenska lönebildningsmodellen och på hur man värderar svensk välfärd och de som bär upp den.

Ett avtal utan garanterade löneökningar leder till att redan underbetalda arbetare inom vård och omsorg förblir underbetalda och att lönediskrimineringen av kvinnor cementeras. Utan fastställda lägstalöner kommer även dessa att drivas nedåt, med akut personalbrist som följd. Risken är underbudskonkurrens med en dumpning av löner och villkor som följd. Det är ett hot mot både stabiliteten på arbetsmarknaden och kvaliteten i välfärden. Och, inte minst, ett slag i ansiktet på medlemmarna, som vi aldrig kommer att acceptera.

Ett avtal där lönen enbart bestäms i individuella förhandlingar innebär dessutom en uppenbar risk för godtycke och kan leda till ”tysta arbetsplatser” där medarbetarna, av rädsla för utebliven löneökning, väljer att inte påtala missförhållanden inom verksamheten.

Är det detta SKL:s framtidsvision för väldfärsarbetarna?

Läs mer

• Kommunal storsatsar i avtalsrörelsen 2016