Kommunal bloggar!

Trump är robotarnas fel

Är det robotarnas fel att vi har Donald Trump? Lite tillspetsat kan man säga att detta visas i en ny rapport av bland andra den svenske oxfordforskaren och skribenten Carl Benedikt Frey.

Studien (Political Machinery: Automation Anxiety and the 2016 U.S. Presidential Election av Carl Benedikt Frey, Thor Berger & Chinchih Chen) visar att valdistrikt är mer utsatta för arbetstillfällen som försvinner p.g.a. automatisering hade större tendens att rösta på Trump i presidentvalet. Metodologiskt har författarna utgått från andelen rutinartade arbeten i ett valdistrikt – arbeten som i första hans hotas av automatisering – och sökt samvariation med stöd för Trump, en korrelation som kvarstår även justerat för en mångfald andra faktorer.

Vi står inför en teknologisk arbetslöshet – eller i alla fall förändring av arbetsmarknaden. Denna har hittills i liten utsträckning behandlats ut ett klassperspektiv, men det gör Malin Ekman i sitt refererat av Freys mfl:s rapport i Svenska Dagbladet.

Ekman understryker en redan väl diskuterad tes; hur upplevelsen av en förlorad värd och av att utvecklingen går i fel riktning tenderar att ge människor en anledning att söka sig till populistiska politiska alternativ. Denna utveckling kan accelereras när automatiseringen av industrin denna gång inte automatiskt ger en generell välståndsökning, utan slår hårt mot låg- och medelklassen. ”Den teknikomvandling som för eliten möjliggör självförverkligande i en framgångsrik start-up, är för arbetarklassen synonym med att få sparken” skriver Ekman med en hänvisning till professor Joan C Williams.

”Was the 2016 U.S. Presidential Election a riot against machines by democratic means?” frågar sig Frey, Berger & Chen och drar slutsatsen att valet av Trump delvis handlade om rädsla för automatisering. Forskarna undersöker i studien också skillnaden mellan automatiseringens effekter på mäns och kvinnors arbete. Slutsatsen är att i USA har mäns arbete generellt påverkats mer, både vad gäller arbetslöshet och reallöneminskningar. I synnerhet finner forskarna samband för lågutbildade män som utförde rutinartade arbetsuppgifter och populistiska sympatier. En fortsättning på detta resonemang hade varit högst intressant, men tyvärr hemfaller artikelförfattarna istället till illa belagda generaliseringar när de utan referens hänvisar till kvinnors högre fallenhet för sociala förmågor (s 11). Jag skulle önska mig en aktiv diskussion om effekterna på – och värderingen av – automatisering på mäns respektive kvinnors arbete; något som vore intressant inte minst på den mycket segregerade arbetsmarknad vi har i Sverige.

Man bör, tycker jag, iaktta en försiktighet och en ödmjukhet inför historisk kontext innan man gör alltför långtgående jämförelser med industriella omvälvningar som separeras av århundranden. Carl Benedikt Frey är en inspirerande talare och skribent, inte minst känd för radikala siffror på antal arbeten som framöver kommer att automatiseras. Även om andra studier visar mer modesta siffror står det klart att arbetsmarknaden står inför radikal förändring. Den nya studien innehåller många poänger, som inte minst lyfter fram risken med att se tekno-ekonomisk utveckling som en framgångssaga. Det är den inte – inte automatiskt och inte för alla – utan fördelningen av välstånd respektive risker är en politisk uppgift. Om inte arbetsmarknadens parter och de etablerade partierna erbjuder lösningar som vidareutbildning, sociala skyddsnät samt en sysselsättningsorienterad politik riskerar populism följa i automatiseringens fotspår.

Med eller utan robotar har vi fortfarande möjlighet att välja progressiv politik istället för en populistisk Trump.

Inga kommentarer

Innan du kommenterar, läs våra regler för kommentarer.