Kommunal bloggar!

Kan välfärden lära av finanssektorn?

Idag presenterade Entreprenörskapsforum rapporten ”Finansmarknadens regleringar – lärdomar för välfärdssektorerna?”  där författarna Martin Andersson och Per Strömberg menar att välfärdssektorn har mycket att lära av regleringen av finanssektorn.

Det finns flera bra poänger i rapporten även om likheterna mellan finanssektorn och välfärdssektorn överdrivs. Likheter finns, t.ex. att staten måste garantera verksamheten, att det finns informationsproblem och att oseriösa aktörer ska hållas bort från marknaderna, men olikheterna är givetvis fler. Ett uppenbart exempel är att i finanssektorn måste det till en reglering så att inte aktörerna tar för överdrivna risker i syfte att göra stora ekonomiska vinster. I välfärdssektorn, och då kanske framför allt i omsorgsverksamheterna, måste det till en reglering för att inte vinstdrift exempelvis leder till lägre bemanning och därmed lägre kvalitet.

Trots detta är flera av de tankar som lyfts fram i rapporten intressanta, och det gäller även om non-profit principen skulle råda på välfärdsmarknaden, dvs. i enlighet med Kommunals ställningstagande. Jag tänker närmast på idéerna om en oberoende tillsynsmyndighet, möjligheten att införa sanktioner, kapitalkrav på utförare samt ägarprövning och licensiering. De fyller en funktion även om de privata utförarna är non-profit organisationer.

Det som förvånar mig, och som jag kraftfullt vänder mig emot, är författarnas åsikt att en effektiv reglering av välfärdstjänsterna måste fokusera på output istället för input, dvs. mer på resultat än på exempelvis personaltäthet, personalens utbildning, m.m. Detta trots att rapportförfattarna både i själva rapporten och under seminariet regelbundet poängterade svårigheterna med att mäta kvalitet i välfärdssektorn. Det är ju det som är själva kärnan i problemet – det finns inga bra kvalitetsmått.

Ändå var det flera som i den avslutande diskussionen menade att det visst gick att mäta kvalitet. Ett exempel som lyftes fram var väntetiden i telefonen. ”Det går ju att mäta antal sekunder som man måste vänta innan man kommer fram”. Självklart finns det en massa olika förhållanden som vi kan mäta men bara för att det går att mäta är det inte nödvändigtvis så att vi därmed fångar det substantiella. Inom omsorgen skapas kvaliteten i mötet mellan den som utför och den som tar emot omsorgen. Hur mäter vi det? Hur mäter vi det som är relevant?

Jag motsätter mig inte att vi ska utföra olika mätningar inom välfärdssektorn, exempelvis väntetid i telefonen, antalet liggsår, förekomsten av genomförandeplaner. Det är bra med information för att kunna utveckla verksamheten. Däremot måste det ske en avvägning mellan administrationskostnader, exempelvis i form av tid, och värdet av informationen. Det intressanta däremot är huruvida det är möjligt att mäta resultat på ett sådant sätt att det går att använda det för att reglera verksamheten på ett vettigt sätt och huruvida det är möjligt att definiera kvalitet vid t.ex. en upphandling. Här är jag av den åsikten att det idag inte finns ett kvalitetsmått som fungerar. Vi kan inte i t.ex. en upphandling skriva in att företaget ska leverera en kvalitet på en viss nivå utifrån ett resultatmått. Det bästa sättet att säkerställa god kvalitet är att ställa krav på bemanning, utbildning och goda arbetsvillkor. Omsorgsforskningen, som allt för ofta glöms bort i debatten, påvisar ett starkt positivt samband mellan personaltäthet, kontinuitet (heltid och tillsvidareanställningar) samt utbildningsnivå och bra kvalitet. Risken för att en arbetsplats med goda arbetsförhållanden och god arbetsmiljö ska leverera dåliga välfärdstjänster är minimal, medan det motsatta gäller för en arbetsplats med pressad och stressad personal.

Som sagt, rapporten gav intressanta tankar och idéer som är värda att diskutera vidare, även om deras förslag inte löser problemen som uppstår med vinstdrift och ekonomiska incitament i välfärdssektorn.

 

Inga kommentarer

Innan du kommenterar, läs våra regler för kommentarer.