Det landstingsägda bolaget AISAB sköter en tredjedel av ambulansverksamheten i Stockholm. Resten är utlagt på två privata bolag, Falk och Samariten. Ungefär så har det varit sedan 1993. För varje upphandlingsrunda blir det tajtare.
- Som det är nu tillåter inte avtalet med landstinget att personalen har matraster, berättar Per Holmström som är Kommunals förtroendevalda på arbetsplatsen.
När jag är på besök är stationen först helt tom på personal, men så rasslar det till och ett gäng dyker upp med nyinköpta matlådor. De kastar i sig maten och pratar mellan tuggorna, klockan är 14 och det här är det första de får i magen sedan de gick på sitt skift i morse vid sju.
- Man vet aldrig när det är dags att ge sig ut igen. Visst jag avbryter gärna min matrast för att rädda liv, men inte för att transportera en patient från ett sjukhus till ett annat. Det är också en viktig uppgift för oss men den kan planeras så att ambulanspersonalen ändå kan få matro!
Men de som planerar ambulanssjukvården verkar ha fått någonting om bakfoten, de klagar nämligen på att ambulanserna ofta går tomma, utan patient Och deras ambition är att öka ”patientbeläggningen” i ambulansen (??). Priset för detta får personalen betala i form av inställda matraster och ständig stress.
På AISAB är hälften av de anställda sjuksköterskor och hälften ambulanssjukvårdare. Oavsett titel har de alla många åsikter om hur ambulanssjukvården fungerar. De tycker att landstingspolitikerna är fega. Ingen vågar berätta vad det kostar att hålla den nivå på ambulanssjukvården som allmänheten förväntar sig. Ingen pratar om vilka resurser som krävs för att alla alltid ska få exakt rätt insatts i alla lägen, bli rätt bedömd på telefon, få snabba kvalificerade insatser av ambulanssjukvården oavsett var man bor eller befinner sig och snabba transporter till rätt sjukhus. Höga krav men ständigt mindre resurser, det går inte ihop!
Förutom att de sällan hinner äta under ett arbetspass har personalen ytterligare ett problem, som även det beror på villkoren i avtalet med landstinget. Det är att de nästan varje dag beordras jobba övertid, vilket gör det svårt att planera.
- Man kan aldrig räkna med att hämta på dagis i tid.
Senaste kommentarer