Annelie Nordström

Många arbetsuppgifter, för lite tid

På Solliden i Östersund har underskörterskan Anki gått ner från heltid till 88 procent deltid för att orka med sitt jobb och liv.

- Jag är så trött efter jobbet att jag inte orkar träffa någon, berättar hon.

Anki har jobbat mer än 30 år i vården, orkar inte träffa vänner på fritiden.

Att jobba deltid ger Anki ytterligare två dagar ledigt i månaden för återhämtning. Flera av hennes arbetskamrater känner precis som Anki. Jenni jobbar heltid för hon måste för ekonomin tillåter inget annat. Anetth säger att hon skulle vilja jobba heltid, men att hon inte orkar det med nuvarande schema.

Vid ett närmare samtal om just arbetstiderna visar det sig att det finns ett stort behov av förändringar. Schemat innehåller både extremt långa arbetspass och mycket korta pass. Det är arbete varannan helg och då gäller delade turer. Schemaupplägget innebär också att medarbetare på samma arbetspass inte börjar och slutar samtidigt utan med en viss förskjutning.

Det innebär att arbetslagen aldrig får tid för gemensam planering för hur de ska lägga upp jobbet. Det blir också allt vanligare att man ”nollar” vid frånvaro, det vill säga att man inte tar in vikarie när någon är sjuk eller vid vård av sjukt barn. Antingen är man helt utan vikarie eller också sätts vikarie in endast för några få av de timmar av det egentliga arbetspasset.

Det som de anställda upplever som slitsamt är att det ständigt blir fler arbetsuppgifter. Ann-Kristin som jobbat i äldreomsorgen i drygt 30 år beskriver att jobbet förr handlade mycket mer om att vara engagerad i brukaren och omvårdnaden.

Anki är kontaktman åt en yngre brukare med stora omvårdnadsbehov, här tillsammans med huvudskyddsombudet Eva-Britt.

- Då var det särskild personal som skötte städning, tvätt och matlagning. Nu ska vi undersköterskor klara allt. Vi sköter medicinering och insulin, personlig omvårdnad och hygien, all städning av de gamlas lägenheter och allmänna ytor. Vi ska dokumentera alla våra omvårdnadsinsatser och andra observationer, tvätta brukarnas kläder och andra tillhörigheter. Dessutom en stor del av matlagningen. Frukosten fixar vi, den varma lunchen kommer klar att serveras, men till middagen ska vi dels värma den halvklara mat som anlänt vid lunchtid samt tillreda potatis och grönsaker.

De allt hårdare livsmedelsreglerna innebär att vi ska se till att allt har rätt temperatur och på alla andra sätt är hygieniskt. Alla kök här ska byggas om för miljoner för att livsmedelssäkerheten ska följa lagen.

- Förutom alla dessa sysslor har vi ett personligt kontaktmannaskap för tre pensionärer var. Det innebär att vi ska ge dem individuell tid till vad de vill göra, gå ut, läsa, samtala. Detta har man konstant dåligt samvete för, man har sällan tid.

Samma sak går igen från arbetsplats till arbetsplats jag besöker i äldrevården. Allt fler sysslor, allt färre anställda och sämre arbetstider.

Ann-Kristin berättar om en annan intressant utveckling.

- Några av våra brukare är lite yngre, men har omfattande omvårdnadsbehov. De ställer mer krav och vill också ha mer tid och mer individuellt anpassade insatser. De vet sina rättigheter och är både roligare och jobbigare att arbeta med.

Efter lunch stöter vi ihop med ordförande i Vård- och omsorgsnämnden. Hon berättar stolt att man länge haft rätt att välja sysselsättningsgrad i Östersund och att deras målsättning är att ha få visstidsanställda.

Det är bra med politiska målsättningar men det räcker inte för att de verkliga förhållandena ska förbättras. Valfri sysselsättningsgrad eller önskeschema låter väldigt positivt. Men ofta är det ett riktigt dåligt erbjudande. Om jobbet redan är eller kanske till och med blir ännu mer krävande och arbetstiderna sämre för att arbetsgivare ska tillåta heltid – då gör man både de anställda, brukarna och sig själv som arbetsgivare en riktig björntjänst.

Jenni tvingas använda sina egna kläder på jobbet, inte bra ur hygienisk synpunkt!

Något annat som verkligen var slående vid besöket på Solliden var avsaknaden av arbetskläder. Man är beredd att satsa miljoner för att bygga om köken på varje avdelning för att upprätthålla hygieniska krav, samtidigt tillåter man att omvårdnadspersonalen arbetar i sina personliga kläder, för att man inte anser sig ha råd att ge dem arbetskläder. Just när vi samtalar kring detta kommer en anställd från fastighetsförvaltningen in för att åtgärda något i ett låst skåp. Han har skor, byxor och jacka med kommunens emblem på – helt klart arbetskläder. Fastighetsförvaltningen har tydligen råd. Kan det röra sig om en könsfråga i denna uppenbart orättvisa och underliga behovsbedömning?

måndag 26 mars 2012

Av Annelie Nordström

Etiketter:

Arbetskläder, Arbetstid, Delade turer, Undersköterska